Julhälsningar från Huvudsjön

Förra veckan jobbade vi intensivt med att spika brädfodringen på torpet så att vi fick det mer eller mindre klart nu under början av denna vecka. Tyvärr ådrog jag mig en rejäl förkylning på kuppen och har fått tillbringa större delen av denna vecka inomhus med kontorsjobb. Det är många som frågar och är bekymrad över vad jag gör på vintern (det går ju inte att paddla då, brukar folk säga). Därför berättar jag det här. Jag har bl.a. en inventeringsrapport ogjord, en del bokföring att syssla med och sedan håller jag på med en del översättningar av biologiska inventeringsrapporter. Det är lite tragikomiskt att jag som alltid haft problem med finskan nu sitter och översätter från finska till svenska eller från svenska till finska rätt så komplicerade och invecklade texter med en massa fackord och svåra termer. Jag har dock hunnit skaffa mig ett rätt bra ordförråd när det gäller biologiska termer, och kan namnet på växter och djur både på svenska och finska. Översättningarna är ett mycket bra komplement till min företagsverksamhet som ju annars är lite på sparlåga under december och januari. Så värst intressant är ju jobbet inte, men det ger bra betalt och kan utföras de tider på dygnet då jag själv vill.

Jag har aldrig haft någon semester under sommaren, mer än enstaka dagar då och då. Under julen finns det däremot ofta möjlighet att ta det lite lugnare. Jag är dock en sådan person som har svårt att sitta still och blir mera stressad av att vara sysslolös och ha ledigt än att ha mycket på gång. Jag bifogar några julbilder från torpet och önskar samtidigt en god jul! Återkommer rätt snart med nya uppdateringar om vad som på gång i naturen.



De röda husen vid Huvudsjön passar bra som en julbild i det vintriga landskapet

Min halvtama ekorre har brytit julfriden och dragit skägget av den stackars tomten. Tomten sitter på en grankrans utomhus och ekorren har tagit skägget av vadd till isolering i sitt bo.

Vy från storstugan en vacker vinterdag.

Husbygge



Husbygget vid Huvudsjön avancerar i sakta mak och går allt som planerat blir det inflyttning efter någon månad. Bygget har dock inte gått som planerat och som vid de flesta byggen har projektet dragit ut på tiden. Tanken var ju från början att jag med hjälp av farsan skulle göra mycket av jobbet av själv, men redan under våren fick jag börja ta hjälp av utomstående byggare. Jag har haft så mycket jobb under detta år att det inte funnits möjlighet att göra så mycket själv under den korta tid man är ledig. Eftersom jag började med byggprojektet redan hösten 2010 ansåg jag också att jag måste komma vidare under detta år med bygget. för att inte totalt tappa inspirationen. Således fanns inget annat alternativ än att ta hjälp av kunniga byggare. Tanken med husbygget är ju i första hand att bygga en året runt bostad vid Huvudsjön i Lappfors, som samtidigt fungerar som kontorslokal för företaget. I framtiden hoppas jag även kunna erbjuda kurser och exkursioner utgående från torpet samtidigt som det kommer att erbjuda ett tiotal övernattningsmöjligheter för mina gäster och kunder. Gäststugan kommer eventuellt även att hyras ut, speciellt åt övernattande vandrare från Utterleden. Det saknas ju både el och rinnande vatten vid torpet, men elen kommer att finnas i form av solpaneler och på tomten finns också en egen brunn.



Torpet vid Björkfors innan det slutligen revs våren 2011

Stommen till torpet utgörs av stockstommen av ett gammalt torp som funnits vid Björkfors i Lappfors och som varit öde sedan 1950-talet. När jag rev torpet fann jag inristat i stockarna min farmors farfars namn (Matts Nygård) bland de personer som varit med och byggt torpet. Detta gör ju det förstås extra roligt att återanvända stockarna. Huset byggs ju också i övrigt så långt det är möjligt enligt ekologiska principer och en del material återanvänds. Största delen av materialet skaffas också lokalt när det är möjligt. Allt trävirke tas t.ex. från Kvalitimber i Lappfors.  

Stockarna flyttades till Huvudsjön i april-maj 2011 och under samtidigt grävdes grunden för huset. Sommaren 2011 gjöt vi plattan och murade leca så att torpargrunden var klar i augusti 2011. Därefter fortsatte vi med att plocka upp stockstommen som visade sig vara svårare och tyngre än vi trodde. Senhösten 2011 hade vi förutom de två sista stockvarven plockat upp hela stockstommen. Stockarna fick stå så över vintern. Våren 2012 tog jag hjälp av duktiga byggare från Purmo Hirsi-Timber med Johan Mattjuss i spetsen. De fick med gemensamma krafter upp de sista stockvarven och byggde upp taket, samt spirade på utsidan av stockarna. I juni kunde jag således med god hjälp av Erik Holm plåta taket. Därefter fortsatte jag och farsan på egen hand att bygga källare, spisgrund och golv. 

Grunden till Torpet gjuts försommaren 2011

Torpargrunden av Leca är klar i augusti 2011 och Mikael Nygård hjälper till med att fylla grunden med sand

Stockarna monteras en fin höstdag i september 2011. Svågern försöker få stockarna att falla på plats.

Byggarna från Purmo Hirsi-timber lyfter upp de sista stockvarven i maj 2012.

Erik Holm hjälper till med plåtandet i juni 2012.

På hösten 2012 kunde jag bara konstatera än en gång att tiden och orken inte räcker till längre varken för mig elle farsan. Jag sökte därför med ljus och lykta efter lediga byggjobbare och efter mycket om och men fick jag napp. Byggteam Krister Cygnell lovade ställa upp och de har nu under hösten isolerat hela utsidan med Ekovilla-isolering, lagt vindskyddsskivor på utsidan, samt invändigt isolerat hela innertaket. Dessutom har de lagt in fönster och dörr. Mycket kunniga och professionella byggare som varmt kan rekommenderas. Under jullovet är det nu tänkt att vi fortsätter på egen hand att fixa innertaket och spika brädfodringen på utsidan. Förhoppningsvis kommer snart också muraren som skall mura upp den stora spisen. Det finns alltså förhoppning om att detta projekt snart kan avslutas, man har nog stundtals tvivlat. Huset blir ca 55 kvadratmeter, dessutom kommer ett lågt loft på halva delen, medan det blir full takhöjd i "storstugan". Stockarna kommer att lämnas synliga invändigt i hela "storstugan" och dessutom kommer innertaket att prydas av okantade breda brädor s.k.. vildmarkspanel. Trägolvet tillverkas av breda golvplankor så att jag tror ju nog det blir fint och i min egen stil. På utsidan kommer huset att bli som ett litet torp, rött med vita knutar i gammal god stil. Utsikten från torpet är mer än fenomenal i och med att torpet ligger högt uppe med utsikt över nästan hela sjön. I mitt eget tycke är detta en av de vackraste byggplatser man kan hitta i Pedersöre. Jag bara väntar på att huset skall bli klart och att jag uppfyllt min dröm om ett eget torp vid en sjö i Lappfors. 

Källaren och spisgrunden gjuts i juli 2012.

Ekovilla-isolering sprutas i golvet i augusti 2012.

Byggtema Krister Cygnell isolerar utsidan (12,5 cm) med Ekovilla skivor.





Nya kurser i Pedersöre MI 2013

Under vårterminen och sommaren 2013 ordnar jag flera nya och intressanta kurser och exkursioner i samarbete med Pedersöre medborgarinstitut. MI:s kurskatalog utkommer först strax före jultiden och anmälningar börjar mottas från och med den 2.1 2013. Här kommer lite förhandsinformation om kurserna som jag ordnar :

Pilkfiskekurs för ungdomar (januari 2013)

 

Pilkfiske efter lake Lappajärvi onsdag 6.2

Vintersafari längs Utterleden och Esse å 9-10.3

Fjällskidning längs Kungsleden (vecka 14, 29.3-7.4)

Spinnfiskekurs (start 26.3, 4 tillfällen)

 

Fågelmorgon i Terjärv 18.5 kl. 5.00-9.00

Vildmarksvandring i Kilpisjärvi (Haldefjäll) (vecka 32)

 

Mera information om kurserna hittar ni på denna blogg redan nu under rubriken kurser och föreläsningar. Ni får gärna också ta kontakt per e-post för mer information om respektive kurs. Välkommen!

 

I samarbete med Pedersöre MI ordnas nästa vårtermin en kurs i fjällskidning 

 

 

 

 

Lodjuren inventeras inkommande vinter

Lodjuren kommer att inventeras i januari 2013 över hela Österbotten för att få en bättre uppfattning av stammens storlek. Nuvarande system där syn- och spårobservationer rapporteras åt kontaktpersoner för stora rovdjur (däribland undertecknad) har visat sig underskatta stammens storlek  i områden där det finns gott om lodjur. Jag kommer tillsammans med Glenn Vikström att fungera som inventeringschef inom Pedersörenejdens jaktvårdsförenings område (Pedersöre, Larsmo och Jakobstad) och det är främst jägarna som kommer att inventera lodjuren. Till vår hjälp har vi tre andra spårgranskare. Övriga inventerare kommer att utbildas ännu under detta år. Inventeringen görs under en och samma dag över hela Österbotten för att minimera risken att räkna samma djur flera gånger. Inventeringen blir arbetsdryg och kommer att sysselsätta ett mycket stort antal inventerare från olika jaktföreningar och andra intresserade. Inventeringen blir av med kort varsel när snöförhållandena är de rätta, ca 2 dagar efter snöfall. Man kommer att köra längs vägar med bil och snöskoter och försöka ringa in lodjuren i ett område. Inventeringen måste göras före februari för då börjar lodjurens brunsttid och de kan röra sig långa sträckor. Samtidigt splittras ungkullarna om man väntar för länge in på vårvintern. Det är speciellt ungkullarna man är intresserad av att hitta. Uppskattningen av stammen räknas nämligen ut genom att multiplicera antalet ungkullar med 6. Konstigt nog så har vi haft väldigt lite lodjur hittils i Pedersörenejden även om det varje år görs flera observationer. I höst har man bl.a. sett lodjur i Forsby. Söderut, från Nykarleby och söderut finns det gott om lodjur och lon är det absolut talrikaste stora rovdjuren vi har i Finland.

 

Lodjurets spår ser ut som ett stort kattspår och är mycket runt. Man kan jämföra spåret med en rund snusdosa. Ett gammalt fullvuxet lodjur har ett spår som överstiger 10 cm i diameter. En årsunge har ett spår med diametern under 8 cm, och ett flerårigt djur ca 8-10 cm. Lodjuren är specialister på att gå i varandras spår och man kan bli tvungen att följa spårlöpan långt för att kunna konstatera om det är ett eller flera djur som gjort spåren. Det skall bli intressant att leda denna stora operation och jag får lov att återkomma till ämnen när inventeringen är gjord.

Inventeringsuppdrag i Närpes

Denna vecka har jag haft ett rätt typiskt arbete i närheten av Närpes. En naturinventering av ett relativt litet skogsområde genom vilket man tänker dra en ny elledning från ett planerat vindkraftverk. Uppgiften gällde att kontrollera och avgränsa ett revir för flygekorre samt att inspektera en tjäderspelplats. Beställare av arbetet var vindkraftsbolaget. Fältarbetet gjordes under måndag och tisdag. Det är egentligen helt fel årstid för att göra en inventering, men eftersom arbetet brådskar var man tvungen att utföra jobbet nu. Detta ställer givetvis mina kunskaper och erfarenheter på prov. Jag har dock gjort så många inventeringar av denna typ så man börjar ha en rätt hyfsad erfarenhet. Jag lyckades också som väntat hitta flygekorrens spillning och kunde avgränsa det område som lämpar sig för flygekorren. Dessutom hittade jag tre olika boträd som enligt lag är skyddade. Det var alla hackspetthål i grova aspar. Som vanligt hittade jag endast spillning av flygekorre och såg inte till några flygekorrar.





Vy från tjäderspelplatsen. Naturfotografens gömsle i förgrunden.

Den andra platsen var om möjligt ännu mer svårinventerad. Det gällde en mycket bra tjäderspelplats där mellan 10-15 tjädertuppar brukar spela. Jag hade dock fått kontaktuppgifterna till en naturfotograf som kände till området och på det viset kunde jag få uppgifterna bekräftade. I närheten stötte jag så faktiskt upp 4 tjädertuppar i skymningen så tjäderspelplatsen kunde således bekräftas. Runt tjäderspelplatsen bör man lämna ett skyddsområde med en radie på ca 200-300 m. Skulle man som planerat dra elledningen rakt genom spelplatsen är det mycket troligt att tjädrarna skulle flyga in i elledningen och dö. Tjädern är ju inte direkt utrotningshotad, men har minskat väldigt mycket och en så här stor tjäderspelplats är mycket ovanlig i Österbotten och bör därför bevaras.

 

En röd och grann tallbit observerades (adult hane).

Övriga observationer under inventeringen var bl.a. en helvit skogshare som såg ut som en stor styroxboll när den försökte gömma sig under en gran. Helt fel skyddsfärg för skogsharen som byter färg på basen av årstiden och dagsljuset och inte om det finns snö på marken eller ej. I övrigt observerade jag även tre tallbitar. Tallbiten är en märklig traststor fågel som egentligen häckar i ödemarken upp i Lappland, men som under hösten och vintern kan vandra långt söderut. Den är dock mycket orädd och kallades förr för "dumsnut" på grund av detta beteende. Jag kunde också komma tallbitarna mycket nära, men tyvärr räcker min lilla kamera ändå inte riktigt till för att få någon bra bild på de granna fåglarna.

 

På camping med skåpbilen. Det går bra att övernatta i bilen även vintertid.

Som vanligt övernattade jag i bilen under inventeringen och arbetade koncentrerat och intensivt. Det brukar bli ca 10 nätter i bilen varje år under olika inventeringsuppdrag runtom i Finland. För det mesta sker inventeringen under sommaren så det är varmt att sova i bilen. Denna gång låg temperaturen kring 0 grader, men med en tjock vintersovsäck går det bra. Jag tycker väldigt mycket om denna del av mitt jobb. Jag tycker det är intressant att se nya platser och har heller inte något i mot att köra långa sträckor med bil. Att sedan få arbeta och vara ute 10 timmar om dagen i naturen är ju för det mesta riktigt fantastiskt.

 



Vårdfiske i Kiisksjön 2012

Ett av de mer intressanta projekt som jag jobbat med under året är att fiska bort s.k. "skräpfisk" från Kiisksjön i Överlappfors. Vårdfiske som det kallas hjälper till att få bort näring ur en övergödd sjö, återställer balansen i fiskbeståndet och lindrar den interna belastningen. I all enkelhet fungerar det så här: Näring som runnit ut i Kiisksjön under årtionden får ingen chans att sedimentera och samlas på bottnen utan de överstora fiskbestånden av bl.a. ruda och mört bökar och rör om i botten så att näringen återförs till vattnet. På detta sätt håller de täta fiskbestånden algerna med näring under hela året och detta kan leda till kraftig algblomning. Genom att fiska bort så mycket fisk som möjligt kan man bryta eller åtminstone minska effekten av denna onda cirkel. Det krävs naturligtvis också att utsläppen av näringen till sjön minskar. Metoden har visat sig fungera väl i flera sammanhang och är vetenskapligen bevisad.



Båten full av rudor. Harry Viita-Aho hjälper till med fisket.

Vårdfisket har under året gett närmare 800 kg fisk varav ca 600 kg storvuxen ruda, 100 kg mört och resten abborre och gädda. De flesta gäddorna och abborrarna har blivit återutsatta eftersom det är bara bra om det finns mycket rovfisk i sjön. Fisket har skett med en stor ryssja, med närmare 10 fiskkassar och med nät. En stor del av fångsten har tagits med 80 mm:s s.k. grimnät som är väldigt löst knutna och således fångar bra med fisk. Den stora fördelen med de grovmaskiga näten har varit att de fångar enbart ruda och det är relativt lätt att lossa rudorna från näten. De finmaskiga näten har fångat alltför mycket bifångst av gädda och abborre. Kiisksjön är helt full av stora rudor, medelvikten ligger på närmare 700 g och de två största rudorna har vägt 1,9 kg respektive 1,65 kg. Det är också gott om gädda i sjön, men gäddorna är små. Ingen gädda över 2,5 kg har fångats. Det finns även gott om abborre i sjön, men ännu inga större exemplar. Den största abborren som fångats under sommaren har vägt kring 400 g. Även mört förekommer rikligt i sjön och till nästa år borde vi få mera mört bort ur sjön. Projektet fortsätter alltså i nästa år med ännu större intensitet.

 

Resultatet från vårdfisket visar sig först efter några år. Algblomning förekom också i år i Kiisksjön, men den började relativt sent och pågick under en ganska kort tid. Eventuellt har vårdfisket hjälpt upp situationen.

Kiisksjön är helt full av mört. Dagsfångsten på ett enda nät låg på över 10 kilo mört.

Vid vårdfisket har man använt en stor ryssja.

 

 

Nyheter om Utterleden

Arbetet med Utterleden fortsätter och jag har jobbat intensivt med vandringsleden de senaste veckorna. Till min hjälp har jag haft Anders Backlund från Lappfors. Vi har nu röjt och märkt leden fram till och med Tranusjön i Överpurmo. Karta över den del av leden som är klar finns på Pedersöre kommuns hemsida på följande address http://www.pedersore.fi/download/4686/Utterleden_2012-2.pdf. Speciellt området kring Gäddsjön som är spångad är mycket vackert och sevärt, men också hela sträckningen längs Purmo norra år och vindskyddet vid Rensforsen är mycket bra. Längs Purmo norra å saknas ännu dikesbroar så den som vill prova på leden i detta skede bör vara beredd att hoppa lite över diken. Också vindskyddet på Cigarrholmen vid Skjorsmossen är ett fenomenalt bra ställe. Det kommer också goda nyheter från Överpurmo. Ett vindskydd kommer att placeras vid Nars som således blir en mycket viktig knytpunkt längs leden. Dessutom kommer vi antagligen att få placera ett vindskydd på ett Natura 2000-område vid Kalljärv fågelsjö, detta blir således också ett av ledens absoluta bästa ställen. Jag informerar mera om leden allt eftersom. Helt klar blir leden först nästa vår, bl.a. måste vi få ut spångar nu under vintern bl.a. vid Dragsjön.



Anders Backlund märker ut vandringsleden längs Purmo norra å

Utfodring av vitsvanshjortar

Hösten har anlänt och vi har inlett vinterutfodringen av vitsvanshjortarna i Lappfors. På markerna i Lappfors brukar vi varje år utfodra allt mellan 4-12 vitsvanshjortar och hjälpa dem att överleva vintern. Utfodringen som pågått i snart 10 år har gett mycket bra resultat och hjortarna har trivts bra i Lappfors som har den starkaste stammen av vitsvanshjort i Pedersöre. Endast I Eugmo och Larsmo skärgård torde det finnas för tillfället ännu mera hjortar. Utfodringen har dock också ett annat, mera egoistiskt syfte nämligen att få licens på vitsvanshjort och kunna ha en spännande jakt på ett högklassigt vilt. De tre senaste åren har vi fått licens på vitsvanshjort i Lappfors, men i år sökte vi ingen licens eftersom vi hade mindre hjortar än vanligt under vårvintern. Vi brukar inleda utfodringen i september och fortsätter med detta till slutet av mars eller början april. Flera av jaktklubbens medlemmar satsar mycket tid och energi samt även en del egna pengar på att utfodra hjortarna. Nu under förhösten brukar vi samla ihop mycket äpplen som fallit ner från träden. Hjortarna är mycket snåla på äpplen, även på sådana sura sorter som människor inte tycker om. Det är ganska lätt att få ihop tiotals kilo äpplen som fallit ner på marken bara man har goda kontakter till folk med äppelträd.

Senare under hösten med början i oktober har vi under många år samlat ihop sockerbetor som lämnat kvar efter skörden på bröderna Kass sockerbetsodlingar i Edsevö och Katternö. På det sättet har vi med talkokraft plockat flera ton med sockerbetor. Sockerbetorna äts gärna av hjortarna och är ett energirikt foder under vintermånaderna. Dessutom brukar vi utfodra med grönsaksrester, havre, klöverhö, ensilage och när inte annat finns att tillgå med köpt foder. Torrfoder som ges åt renar med namnet "Poro-Elo" är ett bra komplement om man inte hittar annat foder. Utfodringen sker på 3-4 olika platser i Lappfors ofta i anslutning till viltåkrar och saltstenar. Hjortarna blir mycket stationära när man utfodrar dem och ligger ofta endast några 100 meter från utfodringsplatsen. De besöker utfodringsplatsen regelbundet under hela vinterhalvåret ifall de inte störs. Hjortarna är för det mesta nattaktiva, men besöker utfodringsplatserna också ofta i skymningen och gryningen.

I samband med utfodringsplatserna har jag lagt ut ett par viltkameror för att kunna se vilka djur som finns i markerna. Under de senaste åren har jag fått en hel del intressanta och fina bilder. Under ett år hade vi en hind med tre kalvar som besökte utfodringen kring Pedersöre skidcentrum mycket regelbundet. Andra år har utfodringen lockat ett flertal olika hjortbockar. Förutom vitsvanshjort besöks platserna även av bl.a. älg, harar, ekorre och mårdhund. Mårdhundarna äter mycket gärna äpplen och vi har även lyckats skjuta en mårdhund när vi vakade på hjort. Den senaste vintern hade vi mindre hjortar än vanligt i Lappfors och de hade då spritt på sig bl.a. mot Kiisk och Terjärv och en annan flock for mot Lillby. Under våren återkom dock hjortarna till Lappfors så att vi dagsläget torde ha 2-3 kalvningar på området plus en okänd mängd bockar och ungdjur så att den totala populationen torde vara kring 12-15 djur liksom under tidigare år.

Vandring Pallas-Hetta

Den 12-16.9 guidade jag en grupp på 10 deltagare längs Pallas-Hettaleden i Enontekis Lappland. Vandringen skedde i samarbete med Jakobstads arbetarinstitut och i vandringen deltog både vana vandrare och nybörjare i åldern från 15 till 60 år från Nykarleby i söder till Larsmo i norr. För mig var det andra gången jag gick den 55 kilometer långa leden, förra gången var år 2009 då som guide för 7 deltagare. Resan upp till Hetta startade onsdagen 12.9 kl. 7.00 från Jakobstads gymnasium med 3 personbilar. Bilfärden gick mot Uleåborg, Torneå, Pello, Kolari, Muonio och Pallas. Vid Pallas lämnades en bil och vi trängde ihop oss i två bilar de sista 90 kilometrarna upptill Hetta via Raattama. Hela vägen upp fick vi allt emellanåt bromsa för halvtama renar som yrade på fram och tillbaka över vägen. Till Hetta anlände vi på kvällen ca kl. 18.00. Pallas-Hettaleden startar med en överfart med båt över sjön Ounasjärvi. Vi utnyttjade Kauko Laaksos tjänster och för 5 euro per person tog han oss över sjön med en typisk lappländsk långbåt.
 



Vacker kväll vid Ounasjärvi

På andra sidan sjön väntade oss en första överraskning. Den kåta som vi övernattade i år 2009 hade nu rivits eller brunnit upp och det fanns inga andra övernattningsmöjligheter vid sjöstranden. Det var dessutom för långt att gå till Pyhäkero första kvällen. Lyckligtvis hade vi tillräckligt med tält med oss för att vi skulle kunna övernatta på platsen om än det blev något trångbott i tälten. Det blev en fin kväll vid stranden av Ounasjärvi med en vacker solnedgång även om vi besvärades av en myriad av små knott. Natten blev varm med 9 grader som lägsta temperatur och de flesta kunde njuta av en god natts sömn. Kl. 9.00 på torsdagmorgonen inledde vi vandringen och vid lunchtid anlände vi till Pyhäkero stuga efter en relativt lätt vandring. Vädret var grått, men som tur var kom det endast stundtals lite regn. Efter lunch inledde vi en relativt kraftig och tung stigning upp till Pyhäkero. Dimman och diset gjorde att vi inte hade någon vidare bra utsikt från toppen.

 

Färden fortsatte och efter 15 kilometers vandring anlände vi till Sioskuru stuga. Den preliminära planen var att ännu fortsätta ca 3 kilometer till Tappuri stuga, men den stugan hade nu Forstyrelsens personal lagit beslag på eftersom de jobbade med leden i närheten. Vi beslutade därför att övernatta vid Sioskuru och fick faktiskt ha hela stugan för oss själva, även om ett annat gäng bodde i hyrstugan bredvid. 

Längs leden finns det flera stugor som här vid Sioskuru

Vi kom fram redan kl. 15 på eftermiddagen så det blev en ganska lång kväll med mycket samtal och funderingar kring lägerelden, vilket var gemytligt i ett trevligt gängs gemenskap. De mest ivriga vandrarna valde ändå att sova i tält denna natt. Eftersom väderprognoserna lovade regn till eftermiddagen följande dag beslöt vi oss för att starta redan kl. 8 följande morgon. På fredagmorgon vaknade vi till klart väder och en temperatur på + 1 grader. En hård ostlig vind gjorde att det kändes ännu kallare än termometern visade. Vandringen fortsatte i mycket lättvandrad terräng över fjället Rouvivaara till Pahakuru stuga där vi tog lunchpaus. 

Största delen av den vältrampade Pallas-Hettaleden går uppe på kalfjället

Efter lunchen fortsatte sedan vandringen via Hannukuru stugby och över fjället Suastunturi. Suastunturi bjöd på betydligt tuffare terräng och nu hade det också börjat regna smått, helt enligt prognoserna. Vi anlände vid tretiden på eftermiddagen till Suaskuru stora kåta och här hade vi beslutat oss för att stanna för natten. Kåtan rymmer närmare 10 vandrare även om det inte är världens mest bekväma bänkar att sova på. Vid kåtan är det däremot dåligt med tältplatser, men vi lyckades ändå hitta plats för tre tält. En annan nackdel vid Suaskuru är att det är dåligt med dricksvatten. Ett litet vattenhål i närheten finns, men vattnet bör kokas åtminstone sommartid. Helt enligt prognoserna fortsatte regnet hela kvällen och natten igenom, men det störde oss inte nämnvärt. I kåtan hade vi det varmt och skönt tillsammans med ett antal andra vandrare och de som sov i tält hade också klarat sig natten igenom utan att det blev blött. Dagsetappen denna dag blev 18 kilometer.

 

Tredje och sista vandringsdagen startade vi kl. 9 för att fortsätta vandringen i brant och tuff stigning upp på kalfjället Lumikero. Här fick vi en mycket fin naturupplevelse då vi på mycket nära håll fick se fjällripor. Dels fick vi se och höra vuxna fjällripor med sitt knorrande läte och dels sprang vi rakt in i en ungkulle på 5 unga fjällripor. De unga fjällriporna var helt orädda och sprang nästan kring våra fötter i sin oförståelse. De vackra fjällriporna i sin fulländade kamouflagefärg blev fotograferade från båda höger och vänster innan vi fortsatte vår vandring. 

Unga och orädda fjällripor på fjället Lumikero

Färden fortsatte på kalfjället i en relativt kall snålblåst över fjället Vuontiskero. Mellan Vuontiskero och Jäkäläkero passerar man ett stort och brett renstängsel som skiljer åt renarna mellan två olika renbeteslag. Renar fanns det för övrigt mycket gott om under hela vandringen och flera av dem var väldigt närgångna och tama. Vi fick fina bilder på renar i alla nyanser av grått och vitt. Förvånansvärt många av renarna visade upp en helvit färg. Flera av renarna hade dessutom nyligen fejat sina horn så att resterna av hud och hårremsor ännu hängde från hornen. En något makaber syn. 

Renar fanns det gott om längs hela leden.

Vid den lilla pittoreska stugan Montellin maja tog vi lunchpaus och duggregnet gjorde lyckligtvis här ett kort uppehåll. Vid Montelli fanns många andra vandrare på plats och många dagsbesökare hade vandrat upp hit från Vuontisjärvi med lätt packning. Från Montelli till Nammalakuru stuga hade man nyligen krossat sten och preparerat leden i mitt tycke nästan för mycket så att vandringsleden nu mest liknade en grusväg. Vid Nammalakuru stuga tog vi en kort palaver och beslöt gemensamt oss för att gå leden till slut samma kväll även om vi hamnade att vandra lite längre. Efter en kort paus vid sista kåtan före Pallas, Rihmakuru, fortsatte vi således allt fram till Pallastunturi hotell, mestadels i lättvandrad terräng även om en längre stigning gjorde att pulsen steg. De sista 10 kilometrarna från Rihmakuru till Pallas avverkades på mindre än 3 timmar, vilket vittnar om att terrängen var lätt och vandrarna fortfarande pigga. Speciellt den kraftiga nedstigningen de sista 3 kilometrarna till Pallas gick mycket lätt i en preparerad led. Efter bastu, dusch och god mat vid hotellet kände sig alla väl till mods och tog en tidig kväll. Bilarna hämtades också samma kväll från Hetta så att vi kunde starta hemfärden tidigare på söndagmorgon.

 

Efter en mycket stadig och god frukost vid hotellet startade hemfärden mot Jakobstad strax efter kl. 8.00. Efter en en kort paus vid Pello och längre paus i Haparanda med mat och uppköp vid ICA market och Haglöfs Outlet affär anlände vi kring 18.30 till Jakobstad. Som guide kan jag summera ihop ännu en mycket lyckad fjällvandring i fin terräng och med en fin grupp som bjöd på mycket skratt och livsvisdom. Med en så här lyckad vandring är det lätt för mig att redan nu börja planera för nästa års äventyr och vandringar. Ett stort tack till hela gruppen för en mycket fin vandring!

Skolelever på paddlingsutflykt

Skolelever på väg nerför Esakosk

Den gångna veckan har jag haft tre olika grupper inom loppet av tre dagar. På tisdag paddlade en grupp på 8 elever sträckan mellan Kiisk och Lappfors och på onsdag fortsatte följande grupp på 14 elever från Lappfors till Finnholm. Nästa skolklass på 14 elever och två lärare fortsatte sedan färden på torsdag från Finnholm kraftverk ner till Värnum kraftverk. Alla turer förflöt utan problem eller haverier och eleverna tycktes trivas bra. Vädret gynnade oss även om det stundtals blåste rätt hård motvind. Speciellt omtyckt var förstås sträckan mellan Kiisk och Lappfors som bjuder på 11 små och medelstora forsar och ger eleverna ett lagom tufft äventyr.

På väg mot Staraholmarna nedströms Finnhol kraftverk

Paddlingarna har inte räckt mycket mer än två timmar åt gången, men för mig som guide kräver dock paddlingarna betydligt mera tid. Kanoterna skall lastas på och av, transporteras och dras, läggas ut och lyftas fram och tillbaka. Paddlor, flytvästar och övrig utrustning skall plockas fram och transporteras. Jag gör allt arbete med transporterna helt själv och jobbet med kanoterna är fysiskt tungt. Ofta kräver en timmes paddling, minst 2-3 timmars förberedelse, vilket inte alltid kunden inser. Den som vill bli vildmarksguide för att jobba med folk, inser heller inte alltid att största delen av tiden jobbar man ensam. Jag trivs dock att jobba ensam och har inget emot att jobba fysiskt hårt. Under de senaste åren har jag dock försökt börja ta det lite lugnare och tar emot hjälp om det finns. I september har jag många bokningar för olika typer av paddlingsturer. Tyvärr är jag så fullbokad med olika typer av uppdrag och arbete att jag har blivit tvungen att tacka nej till flera grupper denna höst. Jag har också bokningar på paddlingsturer långt in i oktober, vilket inte är så vanligt. Hoppas bara att det blir en lång och varm höst så alla paddlingar kan genomföras.
Några speciella observationer har vi inte gjort den gångna veckan. Det är väldigt dåligt med fåglar nu längs ån, men vid Nymosshaga fanns åtminstone ett 60-tal gräsänder på plats. I övrigt har jag sett rätt mycket rovfåglar i farten denna vecka. På villavägen hade en sparvhök slagit en skata och duvhöken har sin vana trogen fortsatt att patrullera och övervaka mina höns som dock hålls trygga inne i sin bur. Inne i Lappfors har flera tornfalkar jagat sork även inne bland husen. Jag har sett flera som suttit på elledningar alldeles i närheten av bostadhusen.



En stor del av min arbetstid jobbar jag ensam. Nuförtiden unnar
man sig t.o.m. en kort kaffepaus i gröngräset en vacker höstdag

Fiskekurs i fyra dagar

Lycka är en öring på fluga.

Torsdag till söndag förra veckan höll jag en fyra dagar lång intensivkurs i sportfiske åt några vildmarksguidestuderande från yrkeshögskolan Axxell i södra Finland. I kursen deltog 7 studerande samt en lärare. Som basläger för kursen fungerade Kiisk byahem, där vi höll teorilektioner, övade kastteknik och band fiskeflugor. Det är nu tredje gången jag håller denna typ av kurs åt VIGU som utbildningen oftast kallas. Senast höll jag kursen för två år sedan. Kursen inleddes på torsdag med teori om fisketillstånd och fiskeregler, därefter övergick vi raskt till att gå igenom grunderna i flugfiske som var huvudmålet med kursen. Efter en kort introduktion började alla öva kastteknik med flugspö på gården vid byahemmet. Ingen av deltagarna hade tidigare flugfiskat och med tanke på detta lärde man sig snabbt en någorlunda kastteknik. Efter en sen middag lärde vi oss därefter binda en klassisk våtfluga, nämligen Red Tag. En fluga som kan användas till allt och alla fiskarter. Kvällen avslutades med praktiskt fiske vid Hjulfors då vi även passade på att lägga ut 10 kräftburar. Att fiska i praktiken vid en fors med träd och buskage som hinder visade sig vara betydligt svårare för deltagarna. Till slut lyckades man dock landa en och annan löja samt en mindre öring som givetvis återutsattes med varsam hand.

Vid Hjulforsen fick vi flera fina abborrar.

Fredagmorgon var vi tillbaka vid Hjulforsen för mera flugfiske och lite spinnfiske i forsens nedre del. Kräftburarna togs upp med mycket magert resultat, endast en signalkräfta hade gjort misstaget att gå in i mjärden. Lyckligtvis hade jag förberett kursen lite och sumpat ett tiotal kräftor i en annan mjärde. Flugfisket gav fortsättningsvis dåligt resultat och ingen större ädelfisk landades. Däremot fick gänget en del abborre på drag, både under forsen och även mitt i forsen. En riktigt fin abborre på dryga halvkilot landades också. Efter Hjulforsen återvände vi till byahemmet för en sen lunch och därefter igen ut och fiska. Efter lite otur med fisket så här långt bestämde jag mig för ett säkert kort för att alla skulle åtminstone få någon fisk. Forsnacken vid Sävistråka slår aldrig fel och det gjorde den inte denna gång heller. Med två båtar ankrade i forsnacken och med spinnspön i högsta hugg fick vi direkt kontakt med huggvilliga små gäddor s.k. "pedpumpar". På en ganska kort tid hade vi landat närmare 10 små forsgäddor, ett antal abborrar samt en id. Dagens överraskning gav en kilos braxen som högg på ett stort skeddrag mitt i forsen och bjöd upp till en ordentlig fight.


Deltagarna testar på flugbinding

På fredagkväll åkte vi in till Esse för lite matuppköp och passade samtidigt på att besöka Pössforsen. Forsen blev dock en liten besvikelse och endast läraren lyckades landa en mindre harr på fluga i forsens huvudfåra. Det är nu så mycket vatten i Esse å att de flesta inte tog sig över de små sidofårorna till huvudfåran trots att man hade vadarstövlar. Detta torde ha bidragit till det magra resultatet. Vid Pössforsen hann det bli mörkt innan vi avslutade fisket och väl tillbaka vid Kiisk orkade några deltagare ännu bada bastu efter en intensiv dag.

Lördagmorgon och förmiddag ägnades åt flugbindning och lite teori. Vi band bland annat två klassiska mönster. En torrfluga med namnet Europa 12 som efterliknar en fullvuxen nattslända samt en grön nymf som liknar en nattsländelarv. Flugbindningen var ett uppskattat inslag och deltagarna blev på kort tid mycket duktiga på konsten att binda flugor. Lördageftermiddag lämnade jag gänget ensamt eftersom jag skulle på ett bröllop i Jakobstad. Vi hade redan kommit överens om att man då skulle åka till Lestijoki för att fiska. Gruppen fiskade flera timmar kring Raivio bro i övre delen av Lestijoki. Man lyckades också landa en ca kilos regnbågsöring på spinnare, men i övrigt var det mycket dåligt fiske också här. Även i Lestijoki torde det höga vattenståndet ha bidragit till det svaga resultatet. Gruppen hade dock uppskattat Lestijoki och tyckte det var ett mycket fint ställe.

Söndagen ägnades sedan åt mete och spinnfiske vid Esse å kring Bockabron. Inga större fångster att rapportera om. De två damerna som metade i min båt och fick lite goda råd och assistans fick också mest fisk i form av små mört, björknor, braxnar och abborrar. En lite större braxen strax under ett kilo kunde de också landa. På eftermiddagen kring tvåtiden var det så dags att avsluta kursen och deltagarna vände av hemåt mot Vasa och Helsingforstrakten. En mycket intensiv, men samtidigt mycket givande kurs för mig som dragare med trevliga och motiverade deltagare. Fisket kunde ha gått bättre, men det är inte alla gånger så lätt att guida nybörjare till storfångster. Kvar i minnet finns ännu den gigantiska öring på över 2 kilo som fångades vid Hjulforsen för 4 år sedan på motsvarande kurs av en studerande. Men man kan förstås inte kräva att detta skall upprepas varje år.

Ännu en mårdhund..

Årets andra mårdhund gick i fällan natten till onsdag denna vecka i en gallerfälla som ligger endast ca 2 km från den fälla som gav resultat tidigare. Också denna mårdhund var endast en liten valp, en liten hona som dessutom var mycket mager och i dåligt hull. Allting tyder på att vi har haft åtminstone en kull mårdhundar här vid Huvudsjön. Mårdhunden är ju ett av de däggdjur som kan få flest ungar per kull, uppemot 10-12 ungar i varje kull är inget ovanligt. Därför räknar jag med att ännu fler mårdhundar kommer att gå i fällorna under hösten. Mårdhundsvalparna är ju mycket lättfångade under sensommaren och hösten. Tyvärr är ju valparna så små och pälsen så outvecklad denna tid på åren att det inte lönar sig att ta tillvara pälsen. Enda lösningen är att gräva ner mårdhundarna i skogen. Bättre ur nyttosynvinkel skulle ju vara att fånga dem först med början i slutet av oktober när pälsen är klar, men då blir de betydligt mera svårfångade. De rör sig mindre och tillbringar en del av tiden nere i något gryt. Mårdhunden är ju inte en urspunglig art i Finland utan har spritt sig från utplanteringar i Ryssland. Mårdhunden finns ju nu över hela landet. I och med att mårdhunden kan förekomma i ett så stort antal i markerna kan den decimera andra viltstammar och förorsaka skada på naturen, även om den enskilda mårdhunden är en allätare som också äter bl.a. bär och säd. Man försöker därför med stora insatser att hålla populationen under kontrollen. Att utrota mårdhunden från Finland är ju nuförtiden helt omöjligt.

Jag har egentligen inte ännu inlett fällfångstsäsongen på allvar utan har endast två fällor i gång längs villavägen. Att jag redan fått två mårdhundar är därför en överraskning.

Kräftfiske med magert resultat

Jag har provfiskat kräftor den gångna veckan i Esse å och tog upp kräftburarna i lördags. Kräftfisket gav dock mycket magert resultat och endast en handfull kräftor hade sökt sig in i burarna. Liksom tidigare år är det åter igen endast signalkräftor som fanns bland fångsten. Signalkräftan som ursprungligen kommer från Nordamerika borde egentligen inte få förekomma i Esse å. Tyvärr har dock signalkräftan etablerat ett livskraftigt bestånd ställvis i ån och detta gör givetvis flodkräftans situation ytterligare svårare. Signalkräftan klarar kräftpesten bättre än flodkräftan och kan på så vis utgöra en spridningskälla för pesten. Det har också visat sig att det finns en typ av kronisk kräftpest i Esse å och jag ser tyvärr ingen ljusning för kräftan i Esse å.

Flickvännen hjälper till att vittja kräftmjärdarna som denna gång gav magert resultat

På grund av den magra tillgången på kräftor är kräftfisket inte tillåtet i Esse å, frånsett kräftfiske i försökssyfte av fiskelagets medlemmar och styrelse, främst i Lappfors. Efterfrågan på kräftor och kräftfiske som programpunkt är stort och i mån av möjlighet brukar jag försöka ordna så att gäster och besökare kan komma med när jag vittjar och lägger ut kräftburarna. Denna gång fick några av flickvännens släktingar delta i kräftfisket för första gången i sitt liv. Säkerligen en minnesvärd och exotisk upplevelse för dem.

Sensationell fiskfångst i hemmavattnet!

Nätfångst från Angjärv. Några matabborrar och en mört!!

Närnaturen kan bjuda på överraskningar! På villaavslutningen i lördags hade jag tillsammans med svågern och farsgubben lagt ut ett 32 mm:s nät i Angjärv. När vi tog upp nätet väntade en mycket stor överraskning. Förutom ca 10 abborrar i matstorlek, med tre stycken kring 400 gram fick vi i nätet en MÖRT!!! Jag har fiskat mycket aktivt i Angjärv allt sedan jag lärde mig gå för över 30 år sedan. Jag har fiskat med både spö, katsor och nät. Aldrig tidigare har jag fått mört i Angjärv. Min farmor hade heller aldrig fått mört i Angjärv på de 60 år som hon fiskade i sjön och jag har inte hört att någon annan heller skulle ha fått mört. Angjärv har relativt surt vatten och när jag växte upp fanns här bara tusenbröder (små abborrar) och små gäddor upptill 3 kg. På grund av skogs- och myrdikning i närliggande skogar och omgivande myr med efterföljande surchock dog laken ut på 1970-talet. För ca 5 år sedan började jag få de första lakarna i katsorna och nu finns det gott om lake i Angjärv. Detta tack vare att vattenkvaliteten blivit bättre och vattnets pH har stigit. Nu tyder denna fångst på att vattnet blivt allt bättre, t.o.m. så bra att mörten klarar sig. Mörten är ju en av de fiskarter som är känsligast mot försurning. Det återstår att se om detta var en olycka i arbetet, eller om någon avsiktligt planterat in mörten i sjön eller om det faktiskt är så att mörten också vuxit upp i sjön. Det är förstås bra att vattnet blivit bättre, men jag vet inte riktigt om mörten är önskvärd i Angjärv. För mig var det en mycket stor överraskning som hemmavattnet bjöd på.

Sensommarpaddling längs Esse å

I fredags guidade jag en grupp på 14 personer på en paddlingstur mellan Hjulfors och Björkfors. Det blev en mycket gemytlig färd med ett roligt gäng längs en spegelblank å med mycket vatten. Vädret var varmt och vinden obefintlig, vilket gjorde sitt till för att gänget skullet trivas. Det är fortfarande ovanligt mycket vatten i ån och från Kattilakoski kraftverk släpper man närmare 25 kubikmeter per sekund. Det normala för denna tid på året är högst 10 kubikmeter per sekund. Aktuella uppgifter om regleringen av Esse å hittar ni för övrigt från följande länk. http://wwwi2.ymparisto.fi/i2/47/index.html. För paddlarna är det höga vattenståndet förstås ett stort plus. Det höga vattenflödet gör att färden går snabbt fram och i forsarna försvinner stenarna. Som nybörjare kan man göra hur mycket fel som helst i forsarna utan att stöta på stenar eller riskera att kantra. När det är lågt vatten är det flera gånger jobbigare att vara guide. Vid det normala sommarvattenståndet hamnar jag oftast att vada i flera forsar för att dra loss kanoter och paddlare. Speciellt besvärliga forsar sommartid och vid lågt vattenstånd är Jeusskosk och Hyndhålet i Lappfors samt nästan samtliga forsar nedanom Värnum kraftverk.

Fredagens paddling bjöd inte på några stora överraskningar. I Storhasa såg vi nu två gråhägrar, men i övrigt inga speciella observationer. Färden startade 17.30 och redan efter 1,5 h var vi framme vid Bockabron och redan 1,5 h senare anlände vi till Björkfors utan komplikationer. För mig fortsatte dock jobbet med att samla ihop kanoterna och ta hand om utrustningen så att jag vid halv elva tiden kunde avsluta en 13 timmar lång arbetsdag. Då hade regnet redan börjat så att jag sista timmen dyblöt fick stå och lasta kanoterna. Nöjd och belåten kunde jag avsluta ännu en fantastiskt givande och intressant arbetsdag i naturen.

En spegelblank å och ett vackert kulturlandskap mötte paddlarna i fredags vid Lappstråka

Mycket vatten ger fart åt kanoten som här vid Jeusskosk

Andjaktspremiär

Tjugonde augusti är en mycket viktig dag för många jägare. Den 20.8 inleds andjakten, men det är också då som man får släppa jakthundarna ut på jakt i skogen. Av landets ca 300 000 jägare, torde närmare 200 000 vara ute på jakt på premiärdagen. Jag är själv ingen hängiven andjägare, men brukar ändå i mån av möjlighet ta ledigt den 20.8 och vara ute på jakt. Förutom premiärdagen brukar det endast bli 1-2 dagar på andjakt under resten av hösten. En av orsakerna till detta är att jag inte är någon vidare bra hagelskytt och att tiden inte vill räcka till för skytteträning på lerduvor under sommaren. Andjakt innebär relativt svåra skott på ofta snabbt flygande fåglar och för detta krävs regelbunden skytteträning. Det viktigaste är dock ändå att man känner till siná egna och hagelvapnets begränsningar och inte skjuter chansartade skott.

Andjakten inleds kl. 12, men tillsammans med jaktkompisen Eka startade vi redan kl. 9.00 med förberedelser och taktiksnack. Redan en timme före klockan 12 satt vi förberedda i min kanot uppe i Kiisk på Esse å. Tanken var att paddla nerför Esse å mot Lappfors och försöka överraska änderna längs vattendraget. Minuterna innan klockan slår 12 är alltid mycket nervpirrande och spännande, hur skall denna jaktdag sluta. När klockan med säkerhet passerat tolvsnåret startar vi paddlingen och beger oss smygande nedströms. Jag paddlar och Eka står beredd med hagelgerväret i högsta hugg. När vi passerar Grundstråka ser vi ett litet djur simma i ån. Eka tvekar en stund med skottet då han förmodar att det kan vara en utterunge som kommer simmande. Absolut ingen omöjlighet i Esse å där uttern är mycket vanlig. Med kikarens hjälp ser jag den vita fläcken på underkäken som är typisk för en mink. Jag beordrar Eka till skott och med ett välriktat skott förpassar han minken till de sälla jaktmarkerna. Minken är en mycket liten brunsvart hona, troligtvis en årsunge och troligtvis en vildmink. Av någon anledning har det funnits gott om mink i Esse å och speciellt i Lappfors det senaste året. En mycket intressant start på andjakten och för viltet har vi gjort en god gärning då minken inte tillhör vår ursprungliga fauna och kan ställa till med skada i naturen.



En liten minkhona blev enda bytet under premiärdagen

Vi fortsätter vår färd nedströms, men ser mycket lite fåglar. Någon enstaka knipa lyfter utan räckhåll för hagelbössan. När vi anländer till Jeusskosk tar vi en obligatorisk grillpaus vid sportfiskarnas stuga. Efter pausen fortsätter vi ännu nedströms, men hittar inga änder här heller. Efter paddlingen kör vi runt till några små sjöar i området och vid Kalljärv lyckas jag slutligen stöta upp fyra gräsänder när jag rundar sjön. Änderna tar en flygtur runt sjön och kommer nästan inom skotthåll, men jag håller inne med skotten då jag ändå bedömer att hållet för långt.

Vi såg väldigt lite jaktbara änder under premiären, men däremot gjorde vi flera andra intressanta fågelobservationer. Vid Överkiisk såg vi en gråhäger och en ung duvhök och vid Esakosk fick vi se en lärkfalk jaga svalor. Vid Porkala, intill Pedersöre skidcentrum ser vi en flyttande fjällvråk. Vid Övjärv ser vi ett par sångsvanar med fem stycken gråa svanungar samt en storlom med två mycket små ungar. Detta är något oväntat eftersom storlommen oftast bara får en unge och dessutom är Övjärv inte någon typisk sjö för storlommen som helst häckar i större klarvattensjöar. Övjärv är ju en lite myrsjö med mycket brunt och humusrikt vatten.
Det blev inga änder under premiären, men vi fick alltså en mink och dessutom hade årets första mårdhund gått i en fälla här vid Huvudsjön. Vi gjorde alltså mer nytta för viltet och naturen under premiären än vad vi tog ut i form av matnyttigt vilt.



Årets första mårdhund hade gått i fällan under natten till premiärdagen

Algblomning i Kiisksjön

I Kiisksjön i Överlappfors pågår sedan ca 2 veckor en mycket kraftig algblomning av blågröna alger. Kiisksjön har drabbats av algblomning närmare 10 år i rad. Vattnet är nu helt grönfärgat med inslag av blå och lila nyanser. Vattnet liknar mest en ärtsoppa. Algblomningen förorsakas av blågröna alger eller s.k. cyanobakterier. Det är alltså egentligen inte frågan om alger utan om bakterier. Att Kiisksjön drabbats av kraftig algblomning beror på att man tillför och har tillfört de senaste 50 åren sjön allt för mycket näring i form av fosfor och kväve. Näringen härstammar från åkermarken, bosättningen, skogsbruket och pälsfarmen kring sjön. De blågröna algerna undersöktes och artbestämdes senast år 2003 och det visade sig att den dominerande arten är av släktet Anabaena sp. Denna art kan vara starkt giftig och det rekommenderas inte att man simmar i sjön eller använder vattnet på något som helst annat sätt. Eftersom vattnet ser ut som grön målfärg tror jag ingen heller skulle komma på tanken att simma i sjön, men t.ex. husdjur speciellt hundar kan i misstag dricka av vattnet och då drabbas av förgiftning. 

I Kiiskjön pågår en kraftig algblomning och vattnet liknar en ärtsoppa. 

Algblomningen i Kiiskjön har vissa år kommit i gång redan efter midsommar, men nu startade den i början av augusti. Kiisksjön har mått dåligt i flera årtionden och detta har visat sig förutom som algblomning även som syrebrist med åtföljande fiskdöd under vintern. Man har undersökt och föreslagit olika metoder för att restaurera sjön och förbättra vattenkvaliteten. Under detta år pågår ett omfattande projekt med vårdfiske i sjön. Det vill säga att man fiskar bort "skräpfisk" ur sjön, vilket bevisligen är en effektiv metod att få bort näring ur sjön och förbättra vattenkvaliteten. I egenskap av ordförande för Över- och Nederlappfors fiskelag har jag varit den drivande kraften i projektet som vi erhåller ekonomiskt stöd för. Jag skall försöka att redogöra närmare för hur vårdfisket går till och de resultat vi fått i ett senare skede. I detta skede kan jag dock berätta att det finns ofantligt mycket stora rudor i sjön och att vi snart fiskat bort närmare 1000 kilo rudor ur sjön. Ytterligare ett tecken på att sjöns fiskbestånd är i obalans och att sjön mår dåligt.

Den som inte tidigare bevittnat en rejäl algblomning gör nu klokt i att ta en sväng ut till Kiiskjön för att bevittna detta sorgliga skådespel.

Utterleden

Pedersöre kommun håller på att bygga en ca 50 km lång vandringsled, Utterleden, mellan Lappfors och Överpurmo. Jag har från första början varit engagerad i projektet och till stora delar planerat vandringsleden. Från och med att projektet inleddes på allvar 2011 har jag fungerat som projektkoordinator. Vandringsleden färdigställs under våren 2013. Arbetet med Utterleden är ett av de största och kanske ett av de mest krävande projekten jag tagit mig an. Samtidigt är det också ett mycket intressant och givande arbetet jag har. En lång vandringsled i Pedersöre har varit en av mina drömmar allt sedan jag började jobba som naturföretagare för snart 10 år sedan.


Utterleden är utmärkt med blå färg som här vid Kallkärrbacken

 Jag kommer att jobba intensivt med Utterleden nu under slutet av augusti och från och med september framåt. Jag ser fram emot att vädret skall bli lite kyligare och därmed också mer behagligt att jobba långa dagar i skogen.


En snabb lunchpaus vid nybyggda Bockabron innan arbetet med Utterleden fortsätter

Den som är intresserad av att följa med projektet gör klokt i att läsa denna blogg kontinuerligt eftersom jag strävar att uppdatera informationen om Utterleden allt eftersom. I dagsläget är sträckan Skidcentrum-Kiisk-Hjulfors, sammanlagt 12 km, färdigt utmärkt i terrängen och kan ta emot vana vandrare. Man bör dock observera att avståndstavlor, en del pilar och skyltar ännu saknas. Man bör därför noga se sig för så att man inte hamnar ifrån leden. Vandring sker på eget ansvar. Utterleden är utmärkt med blå färg på träden eller där träd saknas på käppar. Man bör också observera att vattennivån i Esse å för tillfället är exceptionellt högt och att en del av vandringsleden kan vara mycket blöt och till och med översvämmad. Jag rekommenderar därför att man använder vandringsskor eller gummistövlar när man vandrar längs Utterleden i detta skede. Speciellt problematiska och vattendränkta områden är för närvarande området kring Kiiskbäcken mellan Dickenas och Bockabron samt åkerområdet strax nedströms Hjulfors. Planen är att under september månad också färdigställa sträckan mellan Hjulfors och Sexsjö. Tidtabellen är dock beroende av hur arbetet med att grundförbättra Särsvägen framskrider samt hur den andra entreprenören lyckas få spångarna kring Gäddsjön klara. Då denna del av leden färdigställs är närmare 4/5 delar av leden klar. Kartor över vandringsleden kommer att uppdateras på Pedersöre kommuns hemsidor allt eftersom arbetet framskrider. Som sagt följ med denna blogg så vet du hur dagssituationen kring Utterleden ser ut.

Rapport från Sarek 2012

I Pedersöre MI:s regi ordnades en vandring i Sareks vildmark 28.7-4.8 2012. Här följer en kort rapport från vandringen. De femton deltagarna hade egentligen börjat planera turen redan under vårvintern 2012 då vi träffades en gång i månaden och gjorde en kortare provvandring i Lappfors. Själva resan startade dock lördagen den 28.7 kl. 8.00 från Neste i Edsevö. Efter drygt 800 kilometer och med några nödvändiga stopp längs vägen var vi framme i ett grått och regnigt Ritsem. På grund av det dåliga vädret beslöt vi att sova första natten i turistföreningens stugor. Följande morgon var tanken att fara med båt över Akkajaure med en lokal företagare eftersom reguljärtrafiken stod stilla på grund av motorhaveri. Tyvärr dök båtskjutsen aldrig upp och efter diverse funderingar bestämde vi oss att ta helikopter över till Akka-stugorna. Helikoptern landade mitt i videsnåren kring stugorna och så var det då dags att starta vandringen mot Kisuris. Färden gick i relativt låglänt terräng med massor av fjällbjörkar. Tyvärr hade en av deltagarna dragit på sig magsjuka redan hemifrån och efter några timmars vandring bröt magsjukan ut på allvar och det hela slutade med att hela familjen, två systrar och deras mor fick stanna vid Kisuris. Detta skulle visa sig vara rätt beslut då också de två andra fick magsjuka följande dag. Ett mycket tråkigt slut på äventyret för de tre damerna som satsat hårt hela våren och sommaren inför vandringen. 


Mygg fanns det gott om i hela Sarek



Vaden vållade ställvis bekymmer. Här tar vi oss över Smailajåkkå.

Vi andra fortsatte från Kisuris i riktning mot det vackra fjället Niak och mot dalgången Ruohtesvagge. Färden gick över stubb och sten och flera mindre vad passerades. Efter en relativt mödosam färd anlände vi till fjället Niaks fot och slog här läger över natten. Några deltagarna hade ännu ork kvar på kvällen och denna överloppsenergi användes till att bestiga fjället Sierggabuollda 1230 meter över havet. På fjälltoppen sprang vi rakt in i en intet ont anande renflock. Renarna väjde dock skickligt för oss trots det smala fjället och den steniga terrängen. Uppe på fjälltoppen belönades vi med en fin utsikt in i Ruohtesvagge och Sierggavagge.

Följande morgon fortsatte färden i grått och tidvis regnigt väder in i Ruohtesvagge. Terrängen var fortsatt krävande och det var myckt vått i terrängen överallt på grund av mycket regn. Här tvingades vi även vada över glaciärbäcken Smailajåkkå som visade sig vara svårforcerad. För den som aldrig tidigare vadat i fjällterräng är det svårt att förstå svårigheten i vaden. Men när vattnet är isande kallt, grumligt och ställvis knädjupt blir det svårt. När man dessutom bär över 20 kilo på ryggen är det bra att ha en stabil vandringsstav till stöd. En av deltagarna hade med sig neoprensockor att vada med, vilket visade sig vara en mycket lyckad investering. Med dessa sockor gick det mycket lättare att stå i det kalla vattnet. Neoprensockor och sandaler modell crocs kommer i framtiden att också bli min utrustning för att vada i fjällterräng. Efter en strapatsrik dag anlände vi till Sareks hjärta, bron vid Skarja eller Smaila som stället också kallas. Här fanns redan en hel del andra vandrare på plats och tälten låg tätt. Vi träffade för övrigt rätt mycket folk i Sarek under denna vandring, men så gick vi också en rätt populär rutt.


Morgonprocedurer vid Skarja

Ställvis gick det att ta sig över vattendragen över en snöbrygga

Från Skarja fortsatte färden mot den mycket vackra sjön Bierikjavre med turkosblått vatten. Vi hade hoppats på att göra en topptur denna dag och bestiga fjället Låddepakte för att spana in i den välkända Rapadalen. Grått väder, dimma och låga moln fick oss att tänka om och vi fortsatte en kort bit ännu innan vi slog läger på norra sidan av Bierikjavre. Här fanns det gott om tid att spana efter lite fjällväxter i omgivningen. För mig som biolog är det alltid intressant med nya spännande fjällväxter och vi kunde känna igen en hel del. Följande morgon fortsatte färden norrut mot Vuoijnesvarasj. Här tog vi en tidig lunch för nu hade vi bestämt oss för att göra en riktig topptur. Målet för vår tur var fjället Vuojnestjåhkkå 1952 meter över havet. Packningen lämnades vid lunchstället och så bar det av uppåt. Trots att fjället är relativt lätt att bestiga utan inslag av klättring blev det en rätt mödosam färd uppåt, mestadels över stora stenblock. Redan halvvägs mötte oss en mycket vacker utsikt över sjön Bierikjavrre, det konformade fjället Slugga samt flera andra fjällmassiv. En del av gänget hade även turen att få se en fjällräv och så fick vi alla se färska järvspår på en snöfläck. Efter drygt tre timmars färd uppåt tog fjället plötsligt slut och vi hade nått toppen. Tyvärr hade vädret hunnit bli ännu sämre med dimma och senare snöfall på toppen. Detta gjorde att sikten var minimal och vi kunde inte njuta av några vidlyftiga vyer. Men vi nådde i alla fall toppen!


Det vulkanliknande fjället Slugga



Hela gänget samlat på toppen av Vuoijnestjåhkkå 1952 meter över havet

Bron över Guhkkesvagge

Efter toppbestigningen fortsatte vi ännu en kort bit efter middagen och passerade bron över Guhkkesvagge. En bit efter bron slog vi läger för natten. Sista morgonen blev det fart på vandringen eftersom vi planerat att komma ut till Suorva i god tid för att hinna ta bussen upp till bilarna i Ritsem. Terrängen var dock mycket krävande med videsnår och våta stigar. Efter en stund blev det mera lättvandrat uppe på en fjällplatå. Vi kunde nu sikta Suorva-dammen tydligt i fjärran. Här gjorde vi (jag) en grov felbedömning och tog kompassriktning rakt på dammen för att ta en genväg fram. Genvägen ledde dock oss direkt in i extremt oländig terräng. Fjällbjörkskogen var full av stora stenblock, små raviner och överallt var undervegetationen så tät att det var svårt att ta sig fram överhuvudtaget. Till råga på allt var terrängen mycket sumpig och våt av långvarigt regn och detta gjorde allt ännu tyngre. Trötta och något nedstämda kom vi slutligen till Suorva och bilarna som förpatrullen redan hämtat åt oss. Efter en dusch och lite proviant vid Stora sjöfallets camping kvicknade så småningom alla till och vi kunde inleda vår hemfärd tillbaka till Österbotten. Jag är övertygad om att vandringen gav deltagarna en oförglömlig upplevelse i storslagen natur. För mig som guide gav resan många nya lärdomar och erfarenheter som kommer att komma till nytta vid nästa Sarek-resa. För det blir nog flera turer till Sarek, det lovar jag.