Andjaktspremiär

Tjugonde augusti är en mycket viktig dag för många jägare. Den 20.8 inleds andjakten, men det är också då som man får släppa jakthundarna ut på jakt i skogen. Av landets ca 300 000 jägare, torde närmare 200 000 vara ute på jakt på premiärdagen. Jag är själv ingen hängiven andjägare, men brukar ändå i mån av möjlighet ta ledigt den 20.8 och vara ute på jakt. Förutom premiärdagen brukar det endast bli 1-2 dagar på andjakt under resten av hösten. En av orsakerna till detta är att jag inte är någon vidare bra hagelskytt och att tiden inte vill räcka till för skytteträning på lerduvor under sommaren. Andjakt innebär relativt svåra skott på ofta snabbt flygande fåglar och för detta krävs regelbunden skytteträning. Det viktigaste är dock ändå att man känner till siná egna och hagelvapnets begränsningar och inte skjuter chansartade skott.

Andjakten inleds kl. 12, men tillsammans med jaktkompisen Eka startade vi redan kl. 9.00 med förberedelser och taktiksnack. Redan en timme före klockan 12 satt vi förberedda i min kanot uppe i Kiisk på Esse å. Tanken var att paddla nerför Esse å mot Lappfors och försöka överraska änderna längs vattendraget. Minuterna innan klockan slår 12 är alltid mycket nervpirrande och spännande, hur skall denna jaktdag sluta. När klockan med säkerhet passerat tolvsnåret startar vi paddlingen och beger oss smygande nedströms. Jag paddlar och Eka står beredd med hagelgerväret i högsta hugg. När vi passerar Grundstråka ser vi ett litet djur simma i ån. Eka tvekar en stund med skottet då han förmodar att det kan vara en utterunge som kommer simmande. Absolut ingen omöjlighet i Esse å där uttern är mycket vanlig. Med kikarens hjälp ser jag den vita fläcken på underkäken som är typisk för en mink. Jag beordrar Eka till skott och med ett välriktat skott förpassar han minken till de sälla jaktmarkerna. Minken är en mycket liten brunsvart hona, troligtvis en årsunge och troligtvis en vildmink. Av någon anledning har det funnits gott om mink i Esse å och speciellt i Lappfors det senaste året. En mycket intressant start på andjakten och för viltet har vi gjort en god gärning då minken inte tillhör vår ursprungliga fauna och kan ställa till med skada i naturen.



En liten minkhona blev enda bytet under premiärdagen

Vi fortsätter vår färd nedströms, men ser mycket lite fåglar. Någon enstaka knipa lyfter utan räckhåll för hagelbössan. När vi anländer till Jeusskosk tar vi en obligatorisk grillpaus vid sportfiskarnas stuga. Efter pausen fortsätter vi ännu nedströms, men hittar inga änder här heller. Efter paddlingen kör vi runt till några små sjöar i området och vid Kalljärv lyckas jag slutligen stöta upp fyra gräsänder när jag rundar sjön. Änderna tar en flygtur runt sjön och kommer nästan inom skotthåll, men jag håller inne med skotten då jag ändå bedömer att hållet för långt.

Vi såg väldigt lite jaktbara änder under premiären, men däremot gjorde vi flera andra intressanta fågelobservationer. Vid Överkiisk såg vi en gråhäger och en ung duvhök och vid Esakosk fick vi se en lärkfalk jaga svalor. Vid Porkala, intill Pedersöre skidcentrum ser vi en flyttande fjällvråk. Vid Övjärv ser vi ett par sångsvanar med fem stycken gråa svanungar samt en storlom med två mycket små ungar. Detta är något oväntat eftersom storlommen oftast bara får en unge och dessutom är Övjärv inte någon typisk sjö för storlommen som helst häckar i större klarvattensjöar. Övjärv är ju en lite myrsjö med mycket brunt och humusrikt vatten.
Det blev inga änder under premiären, men vi fick alltså en mink och dessutom hade årets första mårdhund gått i en fälla här vid Huvudsjön. Vi gjorde alltså mer nytta för viltet och naturen under premiären än vad vi tog ut i form av matnyttigt vilt.



Årets första mårdhund hade gått i fällan under natten till premiärdagen