fredag 31 augusti 2012

Ännu en mårdhund..

Årets andra mårdhund gick i fällan natten till onsdag denna vecka i en gallerfälla som ligger endast ca 2 km från den fälla som gav resultat tidigare. Också denna mårdhund var endast en liten valp, en liten hona som dessutom var mycket mager och i dåligt hull. Allting tyder på att vi har haft åtminstone en kull mårdhundar här vid Huvudsjön. Mårdhunden är ju ett av de däggdjur som kan få flest ungar per kull, uppemot 10-12 ungar i varje kull är inget ovanligt. Därför räknar jag med att ännu fler mårdhundar kommer att gå i fällorna under hösten. Mårdhundsvalparna är ju mycket lättfångade under sensommaren och hösten. Tyvärr är ju valparna så små och pälsen så outvecklad denna tid på åren att det inte lönar sig att ta tillvara pälsen. Enda lösningen är att gräva ner mårdhundarna i skogen. Bättre ur nyttosynvinkel skulle ju vara att fånga dem först med början i slutet av oktober när pälsen är klar, men då blir de betydligt mera svårfångade. De rör sig mindre och tillbringar en del av tiden nere i något gryt. Mårdhunden är ju inte en urspunglig art i Finland utan har spritt sig från utplanteringar i Ryssland. Mårdhunden finns ju nu över hela landet. I och med att mårdhunden kan förekomma i ett så stort antal i markerna kan den decimera andra viltstammar och förorsaka skada på naturen, även om den enskilda mårdhunden är en allätare som också äter bl.a. bär och säd. Man försöker därför med stora insatser att hålla populationen under kontrollen. Att utrota mårdhunden från Finland är ju nuförtiden helt omöjligt.

Jag har egentligen inte ännu inlett fällfångstsäsongen på allvar utan har endast två fällor i gång längs villavägen. Att jag redan fått två mårdhundar är därför en överraskning.

söndag 26 augusti 2012

Kräftfiske med magert resultat

Jag har provfiskat kräftor den gångna veckan i Esse å och tog upp kräftburarna i lördags. Kräftfisket gav dock mycket magert resultat och endast en handfull kräftor hade sökt sig in i burarna. Liksom tidigare år är det åter igen endast signalkräftor som fanns bland fångsten. Signalkräftan som ursprungligen kommer från Nordamerika borde egentligen inte få förekomma i Esse å. Tyvärr har dock signalkräftan etablerat ett livskraftigt bestånd ställvis i ån och detta gör givetvis flodkräftans situation ytterligare svårare. Signalkräftan klarar kräftpesten bättre än flodkräftan och kan på så vis utgöra en spridningskälla för pesten. Det har också visat sig att det finns en typ av kronisk kräftpest i Esse å och jag ser tyvärr ingen ljusning för kräftan i Esse å.

Flickvännen hjälper till att vittja kräftmjärdarna som denna gång gav magert resultat
På grund av den magra tillgången på kräftor är kräftfisket inte tillåtet i Esse å, frånsett kräftfiske i försökssyfte av fiskelagets medlemmar och styrelse, främst i Lappfors. Efterfrågan på kräftor och kräftfiske som programpunkt är stort och i mån av möjlighet brukar jag försöka ordna så att gäster och besökare kan komma med när jag vittjar och lägger ut kräftburarna. Denna gång fick några av flickvännens släktingar delta i kräftfisket för första gången i sitt liv. Säkerligen en minnesvärd och exotisk upplevelse för dem.

Sensationell fiskfångst i hemmavattnet!

Nätfångst från Angjärv. Några matabborrar och en mört!!
Närnaturen kan bjuda på överraskningar! På villaavslutningen i lördags hade jag tillsammans med svågern och farsgubben lagt ut ett 32 mm:s nät i Angjärv. När vi tog upp nätet väntade en mycket stor överraskning. Förutom ca 10 abborrar i matstorlek, med tre stycken kring 400 gram fick vi i nätet en MÖRT!!! Jag har fiskat mycket aktivt i Angjärv allt sedan jag lärde mig gå för över 30 år sedan. Jag har fiskat med både spö, katsor och nät. Aldrig tidigare har jag fått mört i Angjärv. Min farmor hade heller aldrig fått mört i Angjärv på de 60 år som hon fiskade i sjön och jag har inte hört att någon annan heller skulle ha fått mört. Angjärv har relativt surt vatten och när jag växte upp fanns här bara tusenbröder (små abborrar) och små gäddor upptill 3 kg. På grund av skogs- och myrdikning i närliggande skogar och omgivande myr med efterföljande surchock dog laken ut på 1970-talet. För ca 5 år sedan började jag få de första lakarna i katsorna och nu finns det gott om lake i Angjärv. Detta tack vare att vattenkvaliteten blivit bättre och vattnets pH har stigit. Nu tyder denna fångst på att vattnet blivt allt bättre, t.o.m. så bra att mörten klarar sig. Mörten är ju en av de fiskarter som är känsligast mot försurning. Det återstår att se om detta var en olycka i arbetet, eller om någon avsiktligt planterat in mörten i sjön eller om det faktiskt är så att mörten också vuxit upp i sjön. Det är förstås bra att vattnet blivit bättre, men jag vet inte riktigt om mörten är önskvärd i Angjärv. För mig var det en mycket stor överraskning som hemmavattnet bjöd på.

Sensommarpaddling längs Esse å

I fredags guidade jag en grupp på 14 personer på en paddlingstur mellan Hjulfors och Björkfors. Det blev en mycket gemytlig färd med ett roligt gäng längs en spegelblank å med mycket vatten. Vädret var varmt och vinden obefintlig, vilket gjorde sitt till för att gänget skullet trivas. Det är fortfarande ovanligt mycket vatten i ån och från Kattilakoski kraftverk släpper man närmare 25 kubikmeter per sekund. Det normala för denna tid på året är högst 10 kubikmeter per sekund. Aktuella uppgifter om regleringen av Esse å hittar ni för övrigt från följande länk. http://wwwi2.ymparisto.fi/i2/47/index.html. För paddlarna är det höga vattenståndet förstås ett stort plus. Det höga vattenflödet gör att färden går snabbt fram och i forsarna försvinner stenarna. Som nybörjare kan man göra hur mycket fel som helst i forsarna utan att stöta på stenar eller riskera att kantra. När det är lågt vatten är det flera gånger jobbigare att vara guide. Vid det normala sommarvattenståndet hamnar jag oftast att vada i flera forsar för att dra loss kanoter och paddlare. Speciellt besvärliga forsar sommartid och vid lågt vattenstånd är Jeusskosk och Hyndhålet i Lappfors samt nästan samtliga forsar nedanom Värnum kraftverk.

Fredagens paddling bjöd inte på några stora överraskningar. I Storhasa såg vi nu två gråhägrar, men i övrigt inga speciella observationer. Färden startade 17.30 och redan efter 1,5 h var vi framme vid Bockabron och redan 1,5 h senare anlände vi till Björkfors utan komplikationer. För mig fortsatte dock jobbet med att samla ihop kanoterna och ta hand om utrustningen så att jag vid halv elva tiden kunde avsluta en 13 timmar lång arbetsdag. Då hade regnet redan börjat så att jag sista timmen dyblöt fick stå och lasta kanoterna. Nöjd och belåten kunde jag avsluta ännu en fantastiskt givande och intressant arbetsdag i naturen.
En spegelblank å och ett vackert kulturlandskap mötte paddlarna i fredags vid Lappstråka

Mycket vatten ger fart åt kanoten som här vid Jeusskosk

tisdag 21 augusti 2012

Andjaktspremiär

Tjugonde augusti är en mycket viktig dag för många jägare. Den 20.8 inleds andjakten, men det är också då som man får släppa jakthundarna ut på jakt i skogen. Av landets ca 300 000 jägare, torde närmare 200 000 vara ute på jakt på premiärdagen. Jag är själv ingen hängiven andjägare, men brukar ändå i mån av möjlighet ta ledigt den 20.8 och vara ute på jakt. Förutom premiärdagen brukar det endast bli 1-2 dagar på andjakt under resten av hösten. En av orsakerna till detta är att jag inte är någon vidare bra hagelskytt och att tiden inte vill räcka till för skytteträning på lerduvor under sommaren. Andjakt innebär relativt svåra skott på ofta snabbt flygande fåglar och för detta krävs regelbunden skytteträning. Det viktigaste är dock ändå att man känner till siná egna och hagelvapnets begränsningar och inte skjuter chansartade skott.

Andjakten inleds kl. 12, men tillsammans med jaktkompisen Eka startade vi redan kl. 9.00 med förberedelser och taktiksnack. Redan en timme före klockan 12 satt vi förberedda i min kanot uppe i Kiisk på Esse å. Tanken var att paddla nerför Esse å mot Lappfors och försöka överraska änderna längs vattendraget. Minuterna innan klockan slår 12 är alltid mycket nervpirrande och spännande, hur skall denna jaktdag sluta. När klockan med säkerhet passerat tolvsnåret startar vi paddlingen och beger oss smygande nedströms. Jag paddlar och Eka står beredd med hagelgerväret i högsta hugg. När vi passerar Grundstråka ser vi ett litet djur simma i ån. Eka tvekar en stund med skottet då han förmodar att det kan vara en utterunge som kommer simmande. Absolut ingen omöjlighet i Esse å där uttern är mycket vanlig. Med kikarens hjälp ser jag den vita fläcken på underkäken som är typisk för en mink. Jag beordrar Eka till skott och med ett välriktat skott förpassar han minken till de sälla jaktmarkerna. Minken är en mycket liten brunsvart hona, troligtvis en årsunge och troligtvis en vildmink. Av någon anledning har det funnits gott om mink i Esse å och speciellt i Lappfors det senaste året. En mycket intressant start på andjakten och för viltet har vi gjort en god gärning då minken inte tillhör vår ursprungliga fauna och kan ställa till med skada i naturen.


En liten minkhona blev enda bytet under premiärdagen
Vi fortsätter vår färd nedströms, men ser mycket lite fåglar. Någon enstaka knipa lyfter utan räckhåll för hagelbössan. När vi anländer till Jeusskosk tar vi en obligatorisk grillpaus vid sportfiskarnas stuga. Efter pausen fortsätter vi ännu nedströms, men hittar inga änder här heller. Efter paddlingen kör vi runt till några små sjöar i området och vid Kalljärv lyckas jag slutligen stöta upp fyra gräsänder när jag rundar sjön. Änderna tar en flygtur runt sjön och kommer nästan inom skotthåll, men jag håller inne med skotten då jag ändå bedömer att hållet för långt.

Vi såg väldigt lite jaktbara änder under premiären, men däremot gjorde vi flera andra intressanta fågelobservationer. Vid Överkiisk såg vi en gråhäger och en ung duvhök och vid Esakosk fick vi se en lärkfalk jaga svalor. Vid Porkala, intill Pedersöre skidcentrum ser vi en flyttande fjällvråk. Vid Övjärv ser vi ett par sångsvanar med fem stycken gråa svanungar samt en storlom med två mycket små ungar. Detta är något oväntat eftersom storlommen oftast bara får en unge och dessutom är Övjärv inte någon typisk sjö för storlommen som helst häckar i större klarvattensjöar. Övjärv är ju en lite myrsjö med mycket brunt och humusrikt vatten.
Det blev inga änder under premiären, men vi fick alltså en mink och dessutom hade årets första mårdhund gått i en fälla här vid Huvudsjön. Vi gjorde alltså mer nytta för viltet och naturen under premiären än vad vi tog ut i form av matnyttigt vilt.


Årets första mårdhund hade gått i fällan under natten till premiärdagen

lördag 18 augusti 2012

Algblomning i Kiisksjön

I Kiisksjön i Överlappfors pågår sedan ca 2 veckor en mycket kraftig algblomning av blågröna alger. Kiisksjön har drabbats av algblomning närmare 10 år i rad. Vattnet är nu helt grönfärgat med inslag av blå och lila nyanser. Vattnet liknar mest en ärtsoppa. Algblomningen förorsakas av blågröna alger eller s.k. cyanobakterier. Det är alltså egentligen inte frågan om alger utan om bakterier. Att Kiisksjön drabbats av kraftig algblomning beror på att man tillför och har tillfört de senaste 50 åren sjön allt för mycket näring i form av fosfor och kväve. Näringen härstammar från åkermarken, bosättningen, skogsbruket och pälsfarmen kring sjön. De blågröna algerna undersöktes och artbestämdes senast år 2003 och det visade sig att den dominerande arten är av släktet Anabaena sp. Denna art kan vara starkt giftig och det rekommenderas inte att man simmar i sjön eller använder vattnet på något som helst annat sätt. Eftersom vattnet ser ut som grön målfärg tror jag ingen heller skulle komma på tanken att simma i sjön, men t.ex. husdjur speciellt hundar kan i misstag dricka av vattnet och då drabbas av förgiftning. 
I Kiiskjön pågår en kraftig algblomning och vattnet liknar en ärtsoppa. 
Algblomningen i Kiiskjön har vissa år kommit i gång redan efter midsommar, men nu startade den i början av augusti. Kiisksjön har mått dåligt i flera årtionden och detta har visat sig förutom som algblomning även som syrebrist med åtföljande fiskdöd under vintern. Man har undersökt och föreslagit olika metoder för att restaurera sjön och förbättra vattenkvaliteten. Under detta år pågår ett omfattande projekt med vårdfiske i sjön. Det vill säga att man fiskar bort "skräpfisk" ur sjön, vilket bevisligen är en effektiv metod att få bort näring ur sjön och förbättra vattenkvaliteten. I egenskap av ordförande för Över- och Nederlappfors fiskelag har jag varit den drivande kraften i projektet som vi erhåller ekonomiskt stöd för. Jag skall försöka att redogöra närmare för hur vårdfisket går till och de resultat vi fått i ett senare skede. I detta skede kan jag dock berätta att det finns ofantligt mycket stora rudor i sjön och att vi snart fiskat bort närmare 1000 kilo rudor ur sjön. Ytterligare ett tecken på att sjöns fiskbestånd är i obalans och att sjön mår dåligt.

Den som inte tidigare bevittnat en rejäl algblomning gör nu klokt i att ta en sväng ut till Kiiskjön för att bevittna detta sorgliga skådespel.

fredag 17 augusti 2012

Utterleden

Pedersöre kommun håller på att bygga en ca 50 km lång vandringsled, Utterleden, mellan Lappfors och Överpurmo. Jag har från första början varit engagerad i projektet och till stora delar planerat vandringsleden. Från och med att projektet inleddes på allvar 2011 har jag fungerat som projektkoordinator. Vandringsleden färdigställs under våren 2013. Arbetet med Utterleden är ett av de största och kanske ett av de mest krävande projekten jag tagit mig an. Samtidigt är det också ett mycket intressant och givande arbetet jag har. En lång vandringsled i Pedersöre har varit en av mina drömmar allt sedan jag började jobba som naturföretagare för snart 10 år sedan.

Utterleden är utmärkt med blå färg som här vid Kallkärrbacken

 Jag kommer att jobba intensivt med Utterleden nu under slutet av augusti och från och med september framåt. Jag ser fram emot att vädret skall bli lite kyligare och därmed också mer behagligt att jobba långa dagar i skogen.

En snabb lunchpaus vid nybyggda Bockabron innan arbetet med Utterleden fortsätter
Den som är intresserad av att följa med projektet gör klokt i att läsa denna blogg kontinuerligt eftersom jag strävar att uppdatera informationen om Utterleden allt eftersom. I dagsläget är sträckan Skidcentrum-Kiisk-Hjulfors, sammanlagt 12 km, färdigt utmärkt i terrängen och kan ta emot vana vandrare. Man bör dock observera att avståndstavlor, en del pilar och skyltar ännu saknas. Man bör därför noga se sig för så att man inte hamnar ifrån leden. Vandring sker på eget ansvar. Utterleden är utmärkt med blå färg på träden eller där träd saknas på käppar. Man bör också observera att vattennivån i Esse å för tillfället är exceptionellt högt och att en del av vandringsleden kan vara mycket blöt och till och med översvämmad. Jag rekommenderar därför att man använder vandringsskor eller gummistövlar när man vandrar längs Utterleden i detta skede. Speciellt problematiska och vattendränkta områden är för närvarande området kring Kiiskbäcken mellan Dickenas och Bockabron samt åkerområdet strax nedströms Hjulfors. Planen är att under september månad också färdigställa sträckan mellan Hjulfors och Sexsjö. Tidtabellen är dock beroende av hur arbetet med att grundförbättra Särsvägen framskrider samt hur den andra entreprenören lyckas få spångarna kring Gäddsjön klara. Då denna del av leden färdigställs är närmare 4/5 delar av leden klar. Kartor över vandringsleden kommer att uppdateras på Pedersöre kommuns hemsidor allt eftersom arbetet framskrider. Som sagt följ med denna blogg så vet du hur dagssituationen kring Utterleden ser ut.

onsdag 15 augusti 2012

Rapport från Sarek 2012

I Pedersöre MI:s regi ordnades en vandring i Sareks vildmark 28.7-4.8 2012. Här följer en kort rapport från vandringen. De femton deltagarna hade egentligen börjat planera turen redan under vårvintern 2012 då vi träffades en gång i månaden och gjorde en kortare provvandring i Lappfors. Själva resan startade dock lördagen den 28.7 kl. 8.00 från Neste i Edsevö. Efter drygt 800 kilometer och med några nödvändiga stopp längs vägen var vi framme i ett grått och regnigt Ritsem. På grund av det dåliga vädret beslöt vi att sova första natten i turistföreningens stugor. Följande morgon var tanken att fara med båt över Akkajaure med en lokal företagare eftersom reguljärtrafiken stod stilla på grund av motorhaveri. Tyvärr dök båtskjutsen aldrig upp och efter diverse funderingar bestämde vi oss att ta helikopter över till Akka-stugorna. Helikoptern landade mitt i videsnåren kring stugorna och så var det då dags att starta vandringen mot Kisuris. Färden gick i relativt låglänt terräng med massor av fjällbjörkar. Tyvärr hade en av deltagarna dragit på sig magsjuka redan hemifrån och efter några timmars vandring bröt magsjukan ut på allvar och det hela slutade med att hela familjen, två systrar och deras mor fick stanna vid Kisuris. Detta skulle visa sig vara rätt beslut då också de två andra fick magsjuka följande dag. Ett mycket tråkigt slut på äventyret för de tre damerna som satsat hårt hela våren och sommaren inför vandringen. 

Mygg fanns det gott om i hela Sarek

Vaden vållade ställvis bekymmer. Här tar vi oss över Smailajåkkå.

Vi andra fortsatte från Kisuris i riktning mot det vackra fjället Niak och mot dalgången Ruohtesvagge. Färden gick över stubb och sten och flera mindre vad passerades. Efter en relativt mödosam färd anlände vi till fjället Niaks fot och slog här läger över natten. Några deltagarna hade ännu ork kvar på kvällen och denna överloppsenergi användes till att bestiga fjället Sierggabuollda 1230 meter över havet. På fjälltoppen sprang vi rakt in i en intet ont anande renflock. Renarna väjde dock skickligt för oss trots det smala fjället och den steniga terrängen. Uppe på fjälltoppen belönades vi med en fin utsikt in i Ruohtesvagge och Sierggavagge.

Följande morgon fortsatte färden i grått och tidvis regnigt väder in i Ruohtesvagge. Terrängen var fortsatt krävande och det var myckt vått i terrängen överallt på grund av mycket regn. Här tvingades vi även vada över glaciärbäcken Smailajåkkå som visade sig vara svårforcerad. För den som aldrig tidigare vadat i fjällterräng är det svårt att förstå svårigheten i vaden. Men när vattnet är isande kallt, grumligt och ställvis knädjupt blir det svårt. När man dessutom bär över 20 kilo på ryggen är det bra att ha en stabil vandringsstav till stöd. En av deltagarna hade med sig neoprensockor att vada med, vilket visade sig vara en mycket lyckad investering. Med dessa sockor gick det mycket lättare att stå i det kalla vattnet. Neoprensockor och sandaler modell crocs kommer i framtiden att också bli min utrustning för att vada i fjällterräng. Efter en strapatsrik dag anlände vi till Sareks hjärta, bron vid Skarja eller Smaila som stället också kallas. Här fanns redan en hel del andra vandrare på plats och tälten låg tätt. Vi träffade för övrigt rätt mycket folk i Sarek under denna vandring, men så gick vi också en rätt populär rutt.

Morgonprocedurer vid Skarja
Ställvis gick det att ta sig över vattendragen över en snöbrygga
Från Skarja fortsatte färden mot den mycket vackra sjön Bierikjavre med turkosblått vatten. Vi hade hoppats på att göra en topptur denna dag och bestiga fjället Låddepakte för att spana in i den välkända Rapadalen. Grått väder, dimma och låga moln fick oss att tänka om och vi fortsatte en kort bit ännu innan vi slog läger på norra sidan av Bierikjavre. Här fanns det gott om tid att spana efter lite fjällväxter i omgivningen. För mig som biolog är det alltid intressant med nya spännande fjällväxter och vi kunde känna igen en hel del. Följande morgon fortsatte färden norrut mot Vuoijnesvarasj. Här tog vi en tidig lunch för nu hade vi bestämt oss för att göra en riktig topptur. Målet för vår tur var fjället Vuojnestjåhkkå 1952 meter över havet. Packningen lämnades vid lunchstället och så bar det av uppåt. Trots att fjället är relativt lätt att bestiga utan inslag av klättring blev det en rätt mödosam färd uppåt, mestadels över stora stenblock. Redan halvvägs mötte oss en mycket vacker utsikt över sjön Bierikjavrre, det konformade fjället Slugga samt flera andra fjällmassiv. En del av gänget hade även turen att få se en fjällräv och så fick vi alla se färska järvspår på en snöfläck. Efter drygt tre timmars färd uppåt tog fjället plötsligt slut och vi hade nått toppen. Tyvärr hade vädret hunnit bli ännu sämre med dimma och senare snöfall på toppen. Detta gjorde att sikten var minimal och vi kunde inte njuta av några vidlyftiga vyer. Men vi nådde i alla fall toppen!

Det vulkanliknande fjället Slugga

Hela gänget samlat på toppen av Vuoijnestjåhkkå 1952 meter över havet
Bron över Guhkkesvagge
Efter toppbestigningen fortsatte vi ännu en kort bit efter middagen och passerade bron över Guhkkesvagge. En bit efter bron slog vi läger för natten. Sista morgonen blev det fart på vandringen eftersom vi planerat att komma ut till Suorva i god tid för att hinna ta bussen upp till bilarna i Ritsem. Terrängen var dock mycket krävande med videsnår och våta stigar. Efter en stund blev det mera lättvandrat uppe på en fjällplatå. Vi kunde nu sikta Suorva-dammen tydligt i fjärran. Här gjorde vi (jag) en grov felbedömning och tog kompassriktning rakt på dammen för att ta en genväg fram. Genvägen ledde dock oss direkt in i extremt oländig terräng. Fjällbjörkskogen var full av stora stenblock, små raviner och överallt var undervegetationen så tät att det var svårt att ta sig fram överhuvudtaget. Till råga på allt var terrängen mycket sumpig och våt av långvarigt regn och detta gjorde allt ännu tyngre. Trötta och något nedstämda kom vi slutligen till Suorva och bilarna som förpatrullen redan hämtat åt oss. Efter en dusch och lite proviant vid Stora sjöfallets camping kvicknade så småningom alla till och vi kunde inleda vår hemfärd tillbaka till Österbotten. Jag är övertygad om att vandringen gav deltagarna en oförglömlig upplevelse i storslagen natur. För mig som guide gav resan många nya lärdomar och erfarenheter som kommer att komma till nytta vid nästa Sarek-resa. För det blir nog flera turer till Sarek, det lovar jag.