Lappuggla i Lappfors!

 

Äntligen en Lappuggla! Jag har under alla mina år som fågelskådare länge önskat få se en lappuggla och detta år när jag valt att satsa mera på fågelskådandet var jag beredd att köra mycket långt för att få se den. Igår tisdag vid middagstiden hände dock det otroliga. Som tusentals gånger förr kom jag körande från Lappfors mot Huvudsjön och som vanligt spejade jag vid Evasbacken utöver åkrarna vid Storkärret och Stormossen. Här har jag tidigare sett både det ena och andra i djurväg under de senaste fem åren. Allt från stora älgtjurar, vitsvanshjortar, harar, rävar och fåglar så som duvhök, ormvråk, tranor och orrar samt slaguggla. Och nu på tisdag 29.1 kl. 12.13 satt plötsligt lappugglan där, nästan precis där jag fantiserat att den kunde sitta. I en mycket liten björk satt ugglan och spanade efter sork på åkern. Jag hann titta på ugglan med handkikare i ca 10 minuter, innan jag bestämde mig för att ta fram tubkikaren. Då jag äntligen fick upp tubkikaren stack ugglan iväg. Jag sökte säkert två timmar i närområdet, men jag kunde tyvärr inte hitta lappugglan på nytt någonstans. Lappugglan kan nu under vintern vara rätt stationär och jag hoppas att den skall dyka upp på nytt i samma område. Lappugglan är ju en mycket mäktig fågel och då den dessutom är dagaktiv och rätt orädd är den en mycket omtyckt fotomodell för naturfotografer. Bilden på lappugglan är fotograferad på en annan plats av kompisen Benny West från Ytteresse. Naturen bjuder på överraskningar, fågelart nummer 228 på min lista, lappuggla är avklarad och dessutom på hemmaplan. Fantastiskt!

Flygräkning av älg

Flygräkningen samlade en stor publik vid Sexsjö jaktstuga

Förra veckan mellan onsdag och fredag  koordinerade jag flygräkningen av älg inom Pedersörenejdens jaktvårdsförenings område (Pedersöre, Larsmo och Jakobstad). Inventeringen avslutades på fredagen vid middagstiden och vi hittade sammanlagt 183 älgar, vilket är något mindre än under de två senaste åren (193 st år 2012) och (203 st. 2011). Flygräkningen har startat från Sexsjö där lokala jägare gjort i ordning en fin landningsbana på sjöisen. Vi har haft PNS jaktstuga vid Sexsjö som bas för inventeringen och där har som mest ett trettital jägare samlats som publik och för att ventilera jaktfrågor.

 

I dylika öppna plantskogar vilar oftast älgarna på dagen och kan räknas från flygplanet

Flygplanet som används för flygräkningen

Flygräkningen sker från ett litet Cessna flygplan årsmodell 1953 och med den erfarna piloten Jouko Jänisoja från Vasa vid spakarna. Dessutom deltar en kartläsare och två inventerare. Sammanlagt ryms med nöd och näppe 4 personer i flygplanet. Inventeringen sker från flygplanet som flyger på ca 150 meters höjd och med en fart på ca 100 km/h. Älgarna tar daglega nästan uteslutande i unga plantskogar där trädhöjden är under 2 meter och de syns då tydligt från flygplanet. Man kurvar fram och tillbaka med flygplanet och inventerar bit för bit. Alla älgar hittar man givetvis inte, men inventeringen ger ändå en mycket bra bild av älgstammens utveckling och är utan tvekan den bästa metoden att uppskatta älgstammens storlek. Jag deltog endast i en runda i år, när vi rundade skärgården i Larsmo och Eugmo. Alla klarar inte av att vara med på inventeringen eftersom man börjar må dåligt och i värsta fall börjar spy när flygplanet kurvar på fram och tillbaka. Denna gång började jag också må lite illa och valde därför att vara med endast på en flygtur. Det är annars otroligt intressant att se sina jaktmarker uppifrån. Så mycket andra djur än älgar ser man dock inte. Några vitsvanshjortar samt en del korpar, orrar och tjädrar såg man också. När man hade flygit över Jeppo och Vörå hade piloten också sett lodjur som tagit daglega uppe på en sten. Något sådant såg vi inte i Pedersörenejden även om lodjursrapporterna har strömmat in de senaste dagarna. Bifogar resultatet från flygräkningen.

Resultat från flygräkningen 2013 i Pedersörenejden
KUSTEN	Antal älgar	Anmärkning
Sundby-Karby	15	Degernäs 1, Vargskogen 3, Vannäsbackmossen 6, Dalaberget 5
Larsmo	7	Rörträsket 2, Risöhäll 1, Leden 3, Bastuhamnen 1
Eugmo	15	Bosund 4, Björnvik 3 + 4, Byrkön 2, Malen 1, Bockholmen 1
Skärgårdsholmarna	5	Stora Grundören 2, Hällören 2, Fallskäret 1
Lövö	4	Invid riksåttan (Loholmen) 2+2
KUSTEN TOTALT	46
ESSE	Antal älgar	Anmärkning
Esse, Skrattlass	40	Bl.a. Rävaträskmossen 9, Storbacken 4, Skrattlassharju 4, Hepovatten 2+2+2
Lappfors, Angjärv	7	Angbacken 3+3, Lillsvedjebacken 1
Lappfors	7	Övjärv 2, Mastbacken 2, Lillträsket 1, Högkullbacken 2
Esse, Nådjärv-Spänbacken	4	Spänbacken 2, Avelmossen 2
Överlappfors, Långsjö	11	Söder om Dömmossvattnet 9, Långsjö 2
Huvudsjö-Särs	16	Huvudsjö 6, Östermossbacken 2, Trångsundsbacken 3, Töllisbacken 3+2
ESSE TOTALT	85
PURMO	Antal älgar	Anmärkning
Nederpurmo	3	Klockarsmossen 3
Kauhajärv	6	Lill-Kauha 3+2, Kasackbacka 1
PNS	3	Stenbacken-Saarimossen 2+1
Överpurmo	11	Brännona 2+2, Höglundsbacken 4, Sandnabba 3
Stipik-Trekanten	10	Finnabba 4+4, Abborrvattenberget 1, Lampmossen 1
Nåpi	12	Västermossen 4+1, Pattmyran 3, Askholmen 2, Nåpisjön 2
Forsby	7	Brantbackberget 2, Köyhä 1, Lastbacken 2, Hermelinsmossen 2
PURMO TOTALT	52
Totalt	183

 

 

Pilkfiske vid Hjulfors



Pimplare i snöyra på isen nedströms Hjulforsen

Medborgarinstitutets pilkfiskekurs för ungdomar fortsatte på lördagen vid Hjulforsen i Esse å. Vädret hade blivit mildare samtidigt som ett rejält snöfall tilltog i styrka under eftermiddagen. Efter en kort förevisning inledde de 10 ungdomarna sitt fiske på det traditionella stället nedanför Hjulforsen. Här brukar man få stora fångster av braxen och småfisk och på tävlingar brukar man kunna få över 10 kilo på 3 timmar. Braxen brukar hugga vid botten på ca 5-6 meters djup, medan småfisken brukar stå endast en halvmeter under iskanten. De flesta brukar fiska med tafspimpel vid Hjulforsen och så försökte också vi. Fisket var dock mycket trögt och vid halvtidsvila kl. 12 hade gänget endast fått ihop 4-5 braxen och några gärsar. Efter en välbehövlig paus med korvgrillning vid vindskyddet blev det taktikändring. Vi bytte helt enkelt sida och for nu ut på isen från Hjulforssidan d.v.s. från vindskyddet nedanför Hjulforsen. Ett varningens finger behöver här direkt visas eftersom isen på Hjulfors är lömsk och den håller inte att gå på hur som helst. Det var dock inget problem att ta sig ut till holmen. Här inledde vi fisket strax uppströms från den långsmala holmen. Med erfarenhet visste jag att här brukar det alltid stå huggvillig mört. Och mycket riktigt, pojkarna hann knappt få ner betet innan den första mörten drogs upp. Mörten var synnerligen huggvillig och alla lyckades till slut få fisk. Sammanlagt drog pojkarna upp ca 8 kg mört och fångsterna per pimplare varierade från 5 till 35 fiskar. För ungdomar är det oftast viktigt att man får fisk och då spelar det inte så stor roll vilken fisk det är. För många var detta de första fiskarna de någonsin fått på pimpel. Vi avslutade fisket vid 14-tiden, men det var många som gärna skulle ha forsatt pimpla, så pass intressant och roligt tyckte de fisket var.



Mörtarna var huggvilliga på tafspimpel och en liten mormyska

Två lodjur i Skrattlass!!

För tredje gången denna vecka fick jag idag fara ut och kontrollera misstänkta rovdjursspår. Eftersom det var den egna jaktkamraten med tiotals år av jakterfarenhet som sett spåren visste jag direkt att nu är det på riktigt. Och mycket riktigt var det lodjur som varit i farten. Vid vägen, där jag såg spåren först, såg det ut som ett lodjur, men eftersom jag visste att lodjuren kan gå efter varandra i exakt samma spår bakspårade jag ca 400 meter. Jag kunde där konstatera att det är två lodjur. Spåren var ungefär lika stora, ca 8 cm och 10 cm breda, men det är ändå med ganska stor sannolikhet en hona med unge. Hur dessa lodjur plötsligt dyker upp på våra marker är en stor överraskning. Lodjursspåren observerades ca 600 meter öster om Hepovattnet.



Lodjursspåren var ca 10 cm breda



Här skiljer sig spåren så att man kan se att det är två olika lodjur
 

Fullt pådrag....

Den här veckan såg på pappret ut att bli ganska lugn och jag skulle få tid att jobba med en del rapporter och kontorsarbeten som lämnat ogjorda. Men som så många gånger förr, blev det fullt pådrag från morgon till kväll i dagarna tre. Jag hann bara sitta en timme på kontoret på måndagen innan telefonen ringde om att man haft varg i Purmo. Enligt uppgift skulle postutdelaren ha varit nära att krocka med vargen i närheten av Bäcksbacka. Som jaktvårdsföreningens verksamhetsledare lovade jag komma ut och titta på spåren. Ganska snart kunde vi dock konstatera att det inte var någon varg, utan snarare en stor farmräv som sprungit på vägen. Efter spårkontrollen for jag med en lokal jägare och tittade på några utfodringsplatser för vitsvanshjortar i Lillby-Sexsjö området. Jag kunde snabbt konstatera att nu finns det gott om vitsvanshjortar i detta område och det torde röra sig om åtminstone 15-20 hjortar. Hjortarna har koncentrerat sig i området sydost om Lillby. Kring Bäcksbacka, Källbacka och "dambo" (På kartan står det Härbärge och här finns några öde torp) finns en mycket stor stam av vitsvanshjort och frågan är om det inte finns mest hjortar här just nu i hela Pedersörenejden. Efter besöket som tog ett par timmar var det dags att förberedea kvällens kurs i Jakobstad. Kursen börja vandra hade lockat nio deltagare och fortsätter under två måndagkvällar. Under dagen fick jag veta att tisdagkvällens kurs, pilkfiskekurs för ungdomar, även den hade fått tillräckligt med deltagare. Måndagens arbetsdag avslutades vid niotiden efter ca 12 timmars arbete.

 

Tisdagen inleddes vid niotiden med förberedelser inför kvällens kurs, därefter var det dags att ta sig ut till Larsmo för att delta i ett möte för ett paddlingsprojekt. Efter det ytterligare en del förberedelser och enklare kontorsarbeten. Tisdagkvällen avslutades med kurs i Ytteresse skola med 12 intresserade ungdomar som ville lära sig pilkfiske. Dagen avslutades igen vid niotiden och efter ca 12 timmar arbete. Onsdagen blev helt fullspäckad då det var jaktvårdsföreningens jägardag i Eugmo. Samling kl. 8.00 vid Pias Livs för avfärd mot Fränsviken och Eugmo skärgård. Drygt 20 deltagare deltog i harjakten med fyra hundar som släpptes både på fastlandet samt på Björkören och Lilla Lusön. På fastlandet fick hundarna kontakt med hare rätt omedelbart och drev bra. Flera passkyttar fick se haren, men något skott avlossades inte. På holmarna gick det sämre och ingen av de två hundarna fick upp någon hare under hela dagen, trots att det fanns massor av harspår. Eller kanske var det just spårens mängd som gjorde det svårt för hundarna att reda upp var jösse låg. Ena hunden skällde några skall åt en flock vitsvanshjortar som fanns på Lusön, men annars var det lugnt. Jag kunde också konstatera att det finns mycket vitsvanshjort nu också i skärgården, vilket den stora mängden spår vittnade om. Eugmo sköt ju första vitsvanshjorten med licens i höstas på Orrskär. Deltagarna avslutade jägardagen med mat och kaffe vid Strandcamping. Efter det gällde det att förbereda kvällens program i Sursik där bl.a. Herbert Svenblad från Åland skulle berätta om sina storviltjakter i Afrika. Jag hann egentligen bara hem och byta kläder innan det var dags att fara till Sursik. Där pågick programmet till kl. 22.30, då hade man varit igång igen på jobbet sedan 7.30. Det blir väl kanske närmare 15 arbetstimmar. Sålunda har det nu blivit 39 timmar på tre dagar och man borde väl egentligen ha ledigt resten av veckan? Det går dock inte utan det återstår en hel del jobb denna vecka också, men lite lugnare ska man väl kunna ta det nu. Som tur är tycker jag ju väldigt mycket om det jag håller på med.......

Mera utterspår

Fredagens exkursion i hemmamarkerna förlades till området kríng Dunders och Angjärv. Vid Dunders och Övre Nådjärv hoppades jag få se bl.a. slaguggla eller tretåig hackspett. Jag skidade runt i området ganska länge, men hittade inte så värst mycket intressant. Som vanligt hade en större flock älgar huserat vid de igenvuxna åkrarna vid Avelmossen. Dessutom fanns det gott om hermelinspår i markerna, något  som jag märkt tidigare i vinter. Det kryllar bokstavligen av hermeliner och vesslor i våra nejder och överallt ser man deras spår. Ett tecken på att det finns eller åtminstone har funnits gott om sork den senaste tiden. På vägen tillbaka till bilen flyger så plötsligt en större rovfågel i väg från en stor gran. Jag hinner bara få en kort glimt av fågeln och lyckas tyvärr inte artbestämma den före den försvinner i den täta skogen. Mycket troligt att det var just en slaguggla, men det går inte att fastställa med 100 % säkerhet och jag kan därför inte lägga till arten på min artlista. Jag fortsätter därefter mot Angjärv och Dragnäs där jag fått i uppdrag att kontrollera några spår. Det visar sig mycket riktigt vara en utter som rört sig långt upp i skogen. När jag sedan skidar över den stora öppna myren Storangmossen, hittar jag mera spår av uttrarna. Här har två uttrar (hona med unge) sprungit över hela den öppna myren i riktning mot Angjärv. Många tror att utterspår ser man endast i närheten av större vattendrag, men så är inte fallet. Räkna med att du kan stöta på utterspår precis överallt i markerna också i ren skogsmark. Uttern fångar nämligen mycket gärna också grodor som övervintrar nere i dyn i ett litet dike eller i en bäck. Exkursionen fortsätter därefter till en av de få kvarvarande skogsfragmenten med äldre granskog här i Esse. Ingen framgång här heller, varken lavskrika eller tretåig hackspett behagar visa sig. Däremot hittar jag mårdspår i skogen, vilket inte överraskar. Exakt på samma ställe knep vi nämligen en skogsmård för två vintrar sen. 



Den fredade delen av Storangmossen i vinterskrud.

Utterspår av två olika individer i samma "ränna" ute på den öppna myren.

Ännu en skogshare har fallit offer för trafiken.

Söndagens exkursion går till Kiisk, där jag inte hittar speciellt mycket intressant. Till Kiisk körde jag genom Skrattlass och kunde då se 10 orrar som flög upp i Bastubacken. Vid Kiisk har också en utter (hane) rört sig kring Kiiskbäcken och på något vis tagit sig genom isen och fortsatt under isen. Jag blir därefter uppringd av ett gäng jägare som vill att jag skall titta på några spår längs vägen till Purmo i Ålandet. Jägarna misstänker att det skulle vara något större rovdjur i farten. På eftermiddagen åker jag dit, men kan snabbt konstatera att det är en stor stövare som jagat en fullvuxen hare. Både stövaren och haren har brett ut sina tassar så mycket att spåren ser mycket stora ut och detta har fått jägarna att misstänka något helt annat. Vid Lillbastu ligger också en nyligen påkörd och död skogshare vid vägkanten, som jag flyttar till min egen åtel. Har jag räknat rätt är detta femte skogsharen som jag hittat påkörd sedan höstens jaktsäsong inleddes, enbart i Lappforstrakten. Trafiken skördar nog mera offer bland hararna än vad några jägare tar tillvara åtminstone i Lappfors. Vid min egen fågelmatning vid Huvudsjön har slutligen  en svartmes dykt upp så att dagens saldo blir två nya arter för detta år (svartmes och orre). Artsamlandet fortsätter....

Exkursion i hemmamarkerna

Fågelskådandet fortsatte på onsdagen med en tur ut i hemmamarkerna kring Esse å. Jag var mest ute för att få se strömstare som övervintrar i ett större antal kring Esse ås forsar. Första stopp blev Sävistråka och där såg jag direkt en strömstare på iskanten. Nu fanns det endast en strömstare på plats, för några vintrar sedan fanns det som mest 11 st. i Sävistråka. Forsen är tillsammans med Hjulforsen ett av de säkraste ställen att få se strömstare på i Esse å. Det intressanta med strömstaren är ju att de exemplar som kommer till Esse å för att övervintra häckar i fjällbäckarna i Norge och Sverige. Detta har man kunnat klargöra genom att ringmärka strömstararna. En gång för några somrar sedan häckade strömstaren i Esse å vid Hjulforsen, vilket var mer eller mindre en sensation. Häckningar är mycket ovanliga i Österbotten. Jag har satt upp ett flertal specialbyggda holkar för strömstaren på flera ställen uppefter ån, men ännu har ingen strömstare flyttat in. Onsdagen bjöd på superfint vinterväder så jag passade på att fotografera lite kring forsen.
 



Sävistråka

Nästa anhalt blev Hasaforsarna. Redan när jag parkerade bilen vid vägen såg jag att jag inte behöver vara ensam vid Hasa. Stora spår med långa kliv tydde på att Esses egen naturfilmare var på plats. Vid Hyndhåli stod också mycket riktigt Vilho Hinkka på plats med kameran i högsta hugg. På isen fanns pinfärska spår av en utterhona med unge som Vilho väntade på. På basen av spåren kunde vi se att uttrarna uppehållit sig en längre tid vid forsen och också lyckats med fisket. Blodspår på snön tydde på att uttrarna fått fisk. Vi väntade tillsammans en god stund på att eventuella uttrar skulle dyka upp, men icke. Vi gick sedan ner mot Storhasa där vi kunde se att en tredje utter rört sig. Detta var en stor, gammal hane med rejäla spår. Uttern är ju ett mårddjur och alla mårddjur uppvisar mer eller mindre tydlig könsdimorfism, vilket i klarspråk betyder att könen skiljer sig åt i storlek. För utterns del är denna skillnad mycket markant och hanen är tydligt större än honan, vilket också återspeglar sig i spårens storlek. Med lite träning kan man alltså särskilja hona, hane och unge när det gäller uttern. Uttern är ju en enstöring, men under parningstiden från och med slutet av februari framåt kan man se en hona och hane tillsammans. Det verkar som om hanen redan nu håller lite koll på var honan befinner sig. I övrigt fanns det inget intressant i fågelväg vid Hasaforsarna, inte ens en endaste strömstare.

Utterspår på iskanten vid Hasaforsarna

Min exkursion fortsatte uppefter Esse å och från och med Hjulfors uppströms är ån ännu helt öppen. Jag hoppades därför få se någon övervintrande sjöfågel eller sångsvan i ån, men därav blev intet. Istället hittade jag något mycker mer intressant och en ny fågelart till på min lista! Strax ovanför Vitsjö bro, vid en övergiven åker med högväxt gräs fanns en stor flock gråsiskor på närmare 100 individer. I dessa flockar med gråsiskor kan det också finnas snösiskor, en annan mycket snarlik art som är mycket svår att skilja från gråsiska. Jag har aldrig förr riktigt tagit mig tid att studera dessa gråsiskor och därför aldrig sett en snösiska tidigare. I och med mitt nya projekt har jag tagit mig tid att lära känna igen kännetecknen för en snösiska så att när tillfället dyker upp ha möjlighet att hitta arten. Jag kunde studera flocken med gråsiskor i en timmes tid på mycket nära håll och hittar en fågel som uppvisar samtliga kännetecken på snösiska. Observationen är så säker att jag kan lägga fågelart nr 227, snösiska till min lista. Extra roligt känns det att göra denna observation i hemmamarkerna och än en gång efter duktig arbetsinsats.


Vacker solnedgång i Lappfors

På jakt efter vittrut i Kokkola

En målsättning för mig under 2013 är att satsa lite mer på fågelskådning och mera bestämt att få se ett större antal nya arter. Jag är ingen bongare som flänger land och rike runt i jakten på rariteter, men jag räknar ändå s.k. livspoäng eller antalet sedda arter i Finland. Till dags datum har det blivit 225 stycken, ett mycket mediokert antal. Jag har skådat fåglar i över 10 år och jobbat mycket med fågelinventering. En del mera sällsynta arter har det blivit under åren, men en del rätt vanliga arter saknas ännu från min lista. Målsättningen är att få se 25 nya arter under året och passera 250 arter. En optimistisk men ändå realistisk målsättning. T.ex. tillkom endast 3 arter till listan under hela år 2012. Tanken är inte nu heller att försumma allt annat för fåglarnas skull, men ändå att prioritera detta när tiden så medger.

Fågeltornet vid Storgrundet (Isokari) i Karleby.

Sagt och gjort, dags att börja jobba med målsättningen. Tisdagen blev därför en ledig dag med fågelskådning i Karleby (eller rättare sagt jobbade jag kväll och natt). Vid Storgrundet i Karleby hade man sett en vittrut föregående dag. Då denna art saknas på min lista blev det ett givet mål för dagen. När jag anlände till Storgrundet var redan ett antal bongare på plats och hade också sett fågeln minuterna före jag hann dit. Trots att jag var oerhört envis och var på plats i minst tre timmar gick jag bet på denna fågel denna dag. Ett antal havs- och gråtrutar fanns dock på plats, men vittruten hittades icke. Jäklar!

110 "Bullaänder" fanns på plats i Karleby

Samtidigt som jag var i Karleby passade jag på att bonga s.k. "bullaänder" (gräsänder). Hela 110 stycken gräsänder satt och slöade i Hållhagen vid Sundet. De kallas ju ofta bullaänder eftersom de börjat övervintra i städer där tanter matar dem med bulla och bröd. Glada dagar för gräsänderna som tackar och tar emot av den lättillgängliga födan.

I de vida vassbältena vid Bredviken hittade jag slutligen skäggmesarna.

Jag gav mig inte så enkelt denna dag och for istället till Bredviken. Där hade man några dagar tidigare sett skäggmes, en annan art som saknas på min lista. Det såg länge dåligt ut, men efter över en timmes väntan kom plötsligt 6 fåglar lågt flygande över det vida vassbältet. Eftersom jag tidigare samma morgon lärt mig skäggmesens kontaktläte utantill kunde jag bara konstatera utan tvekan att jag äntligen lyckades! Jag fick också se fåglarna en kort stund innan de försvann in i vassen. Art nummer 226 skäggmes kunde läggas till min lista. En härlig naturupplevelse efter en hård arbetsinsats. Först vandring i rätt besvärlig snö ca 1,5 km till fågeltornet och sedan en lång väntan. Det lönar sig ofta att vara envis. Skäggmesen är en vacker fågel som häckar kolonivis i vidsträckta vassbälten. Den övervintrar på samma ställe, men är mycket fåtalig i våra trakter. Bredviken i Karleby och Sandören i Nykarleby är två ställen där man brukar kunna få se fåglarna. Det är inte ens varje år som det dyker upp skäggmesar i våra trakter så det är inte en helt vanlig fågel jag fick se.



Balälgar och fällhorn

Förra veckan upptäckte vi vid Angjärv i Lappfors att en flock älgar börjat angripa och äta av ensilagebalar på en åker. Dessutom hittade vi ett fällhorn av en älg på samma plats. Tyvärr hittades endast ena hornet (två taggar) även om vi sökte en del runt omkring i hopp om att hitta andra hornet. Ofta fäller älgarna båda hornen inom en mycket kort tid och inom ett begränsat område. Det är mycket sällan man nuförtiden hittar fällhorn och riktigt tur skall man förstås ha om man skall hitta båda hornen. Förra våren hittade en kund också ett fällhorn längs Utterleden i Lappfors. Detta horn var betydligt större med 5 taggar om jag inte minns fel. I övrigt har jag endast hittat ett fåtal horn i terrängen trots att jag är mycket ute i naturen.

Älgarna har gått loss på rundbalar i Lappfors. Fällhorn i förgrunden.

Att älgarna äter av ensilagebalar är ett relativt nytt fenomen. De första älgarna som lärde sig äta av ensilagebalar i våra trakter fanns i Eugmo. Där orsakade en grupp på närmare 20 älgar stora förluster för en jordbrukare under några år som dock fick en frikostig skade-ersättning. Därför hade han inte så värst stor brådska att hämta hem balarna. År 2010 vandrade en grupp älgar från Eugmo till vinterbetesområdet i Skrattlass, Esse som så många år förr. Enligt min teori är det dessa älgar som lärt upp älgarna i Esse att äta av balarna. För detta fenomen att älgarna äter av rundbalarna är nästa okänt i resten av Österbotten och Finland. År 2010 började det dyka upp skador på balarna i Esse och flera jordbrukare fick ersättning. De största skadorna fanns vid den lilla skogsåkern Stövelkärret i Kiisk där älgarna i lugn och ro åt upp närmare 40 balar under vinterns lopp. När jordbrukaren skulle hämta hem balarna på vårvintern var nästan alla balar uppätna och resten förstörda. Hela åkern såg ut som en beteshage med massor av älgdynga över hela området och med vit plast i trasor som fladdrade i åkerkanten. Det ställe som älgarna nu ätit av balarna är samma som ifjol. Jag kontaktade bonden som äger balarna och han skulle hämta hem dem direkt för att undvika ytterligare skador. Oftast är det balar som lämnas på någon avlägset belägen skogsåker som drabbas, men jag har även sett när älgar dagtid stått och ätit av rundbalar i Jeussen endast ca 50 meter från den livligt trafikerade Åsbackavägen. Problemet är ju ganska lätt att åtgärda, det är ju bara för jordbrukaren att köra hem balarna. Av olika skäl är det dock i praktiken svårare. Dels kan en del åkrar och vägar vara blöta under hösten och man måste vänta tills tjälen kommer så att marken håller en tung traktor. Dels är det förstås många jordbrukare som har så bråttom nuförtiden att man gärna skulle lagra balarna vid åkern för att köra hem dem sen under vintern då arbetsmängden är mindre. Nu går detta dock inte längre då älgarna har lärt sig hitta en lättillgänglig och näringsrik föda.



Stövelkärret våren 2010. Närmare 40 rundbalar uppätna.