Nejonögsfiske i Perho å

Dammkonstruktion för fångst av nejonögon i Perho å.

I början av september fick jag tillfälle att tillsammans med Håkan Bystedt från Korplax i Karleby följa med när han fiskade nejonögon i Perho å. Egentligen är det ju fel att tala om fiske i detta sammanhang eftersom nejonögon inte är någon fisk utan en s.k. rundmun en helt annan typ av organism. Nejonögon är ju en vandrande art som tillbringar en del av sitt liv i havet för att sedan under lektiden vandra upp i älvar och åar. Efter lektiden på sensommaren och hösten dör de följande vår. Som ung lever nejonögon i ett larvstadie oftast nedgrävd i dyn i den å där de fötts. Efter några år som larv genomgår de en förvandling s.k. metamorfos till ett fullvuxet nejonöga som vandrar ut i havet och där tillbringar största delen av sitt liv som fullvuxen. Nejonögat återvänder sedan en gång för att leka oftast i den älv där den fötts. Fångsten av nejonögon går till så att man stänger av en del vattendragen med en dammkonstruktion (”pato”). Det finns noggranna bestämmelser för hur mycket man får stänga av vattendragen för att säkra att en del av nejonögon kan stiga upp och leka. Vid dammkonstruktionen har man lagt ut ett antal speciella katsor eller ryssjor som fångar de uppstigande nejonögonen.  Tidigare tillverkades ryssjorna av vidjor av vide, numera av plastiserat finmaskigt minkgaller (valpgaller), oftast görs katsorna på egen hand. Själva dammkonstruktionen som katsorna finns på måste byggas om varje år, vilket är ett relativt drygt arbete och en del av konstruktionen kan förloras i samband med högvatten. Nejonögonen kallas i norra svenska Österbotten oftast för ”näting” och förekommer också i Esse å. I Esse å finns dock en annan art, bäcknejonögon (Lampetra planeri), som är stationär och inte vandrar ut till havet. Den lever också största delen av sitt liv som larv och endast en kort tid som fullvuxen. Den är också betydligt mindre än flodnejonögonen (Lampetra fluviatilis) och används inte till människoföda utan endast ibland som bete på lakkrokar. Flodnejonögonen är en ekonomiskt relativt värdefull art och betingar ett relativt högt pris i inköp, men förädlingen av arten kunde utvecklas mera. Håkan Bystedt i Korplax fiskelag har fiskat nejonögon i tiotals år i Perho å och en del av hans fångade nejonögon blir förflyttade till övre sidan av Kaitfors kraftverk som utgör ett vandringshinder för nejonögonen. Kraftverksbolaget betalar ut en ersättning för detta. Resterande del använder han själv eller ger åt släkt och vänner.

Nejonögonen är hala som ålar och ser mycket speciella ut

Nejonögonet är ju en mycket speciell art med ett speciellt utseende. Den har mycket kraftiga sugkoppar vid munnen som den kan haka sig fast med. Den lever delvis som parasit på döende och döda fiskar och djur. Under lekvandringen äter den dock ingenting. Nejonögonen är mycket hala och jag har stora svårigheter att kunna hålla fast dem i min hand. Fångsten av nejonögonen är begränsat så att fisket får inledas den 16.8 och pågår fram till årets slut. Fångsten av nejonögon är också förbehållet markägare och delägare i fiskelag. I Perho år är det ett tiotal personer som idkar fångst av nejonögon och medelåldern på fångstmännen är mycket hög, över 65 år. Håkan Bystedt räknar med att fånga ett par hundra nejonögon per säsong och under mitt besök fångades ca 30 st. Samtliga fångade nejonögon håller ungefär samma storlek. 

Modern ryssja för fångst av nejonögon

Håkan Bystedt vittjar sina ryssjor

Fångade nejonögon.

Aktuella björnobservationer

Ett äldre björnide hittades i Fäbodaskogarna.

I maj och början av juni hade vi många björnar i Pedersörenejden och det gjordes observationer så gott som dagligen. Under sommaren har dock björnarna hållit sig undan, men nu har det igen strömmat in en del observationer. Det är naturligt att björnarna rör mycket på sig och är relativt oskygga under maj när de har brunsttid för att senare under sommaren hålla sig osynliga på ett begränsat området. En större björn hade förra veckan rivit ensilagebalar i Bodbacka i Bäckby. Det är inte ovanligt att björnen river balarna då det är lukten från syran som de lockas av. De äter inte av balarna som älgarna, men kan riva sönder flera balar i hopp om något matnyttigt. Balarna förstörs förstås om det kommer in syre i dem. En annan björn rev upp ett jordgetingbo i Hummelgjutan mellan Sundby och Bennäs nyligen. Dessutom torde en björn fortsättningsvis hålla till i Larsmo-Eugmo skärgård. I onsdags fick jag även följa med och titta på ett äldre björnide i Fäbodaskogarna. Det var inte årets björnide, men observationen är på så vis mycket intressant att det länge spekulerats om det finns björn i Fäboda-Pörkenäs området och nu är det bekräftat. Björnidet fanns i en gammal, övergiven myrstack invid en stor björk. Ett relativt litet björnide som fanns endast ca 150 meter från det livligt använda skidspåret i Fäbodaterrängen. 

Björnen hade även gått uppe på balarna. 

Tydliga klösmärken efter björn på balen.

Bloggandet fortsätter....

Efter ett närmare tre månaders långt sommaruppehåll under min mest intensiva arbetsperiod tänkte jag nu fortsätta med bloggen. Uppehållet blev ofrivilligt en månad längre än beräknad på grund av diverse smärre motgångar. Dels lyckades jag överanstränga armen under sommarens paddlingar så att jag drabbats av s.k. "tennisarmbåge", en besvärlig åkomma som inte vill ge med sig. Gör lite ont också när man som nu sitter och skriver framför datorn. Dels drabbades jag av omfattande datahaveri efter fjällvandringen i augusti och förlorade flera arbetsdagar för att återställa alla dokument och få igång datorn. Först nu börjar jag komma ikapp med allt ogjort jobb som lämnat på grund av detta. 

Sommaren har varit helt fantastisk, trots mycket jobb och bjudit på många upplevelser och erfarenheter som vi säkert får skäl att återkomma till i denna blogg. Välkommen med igen! 

Rapport från vandringen till Halti

Fjället Saivaara ståtar ensamt i den öppna dalgången

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandring startade söndagen den 4.8 med 16 hugade deltagare i varierande ålder och med mycket olika erfarenheter av fjällvandring. Efter över 800 kilometer i bilen anlände vi sent om sider till Kilpisjärvi och då vädret var på vår sida bestämde vi oss för att avverka en kort sträcka på ca 1 kilometer ännu samma kväll från naturrummet i Kilpisjärvi till sjön Cahkaljavri för att där slå läger för natten. Tillsammans med en av deltagarna gick jag ännu samma kväll tillbaks till Kilpisjärvi för att föra en av bilarna till vår planerade målgång på norska sidan. När vi återvände till lägret var klockan närmare 23 och sömnen hittades snabbt. Vi vaknade måndag morgon till ett mycket bistert väder, jämngrått och rejäla regnskurar. Efter att ha väntat ett par timmar klarnade dock vädret upp och vi startade vår vandring. Terrängen var extremt tuff, stenig och eländig och färden gick mycket sakta. När vi ankom Saarijärvi stuga var alla redan rejält medtagna av den tuffa terrängen och ovanan av att bära packning. Vi bestämde dock oss för att fortsätta en bit till i den tuffa stigningen framför oss. Efter en kort stund började mörka moln hastigt torna upp sig och vi visste att regn var på väg. 10 minuter för sent började vi lägga upp tälten och vi fick nu stå i hällregn och stormvindar och försöka få tälten på rätt köl. Regnskuren blev dock kortvarig och vi kunde torka upp våta kläder under den fina kvällen.

Pihtsusköngäs vattenfall

Vandringen fortsatte följande morgon kl. 9.00 enligt schemat. Terrängen blev nu betydligt lättare och vi anlände till Kuonjarjoki stuga redan före lunch så vi fortsatte ännu en bit före lunchpaus. Mycket vackra vyer dök upp efter en stund då fjället Saivaara stod i ensamt majestät ute i en dalgång. Aldrig tidigare har jag sett sådana fjäll i Finland. Från och med nu och vandringen till slut påminde landskapet mer om Sarek och svenska fjällen än om typiska finska lågfjäll, vilket överraskade mig. Vi fortsatte ännu en bit förbi Meekonjärvi stuga vidare till en bro vid Vuomakasjärvi. Efter en dagsetapp på över 20 km var alla mycket möra i både kropp och själ och kunde ta en välförtjänt natts vila. Följande morgon fortsatte färden i relativt lätt terräng längs Nordkalottleden till det vackra vattenfallet Pihtsusköngäs, ett av Finlands mäktigaste. Nordkalottleden går sedan vidare längs den östra stranden av den stora sjön Pihtsusjärvi där det också finns en stor stuga. Området kring Pihtsusjärvi var fågelrikt med bl.a. alfågel, en massa vadarfåglar såsom rödbena, ljungpipare, större strandpipare och snäppor. Dessutom förstås vanliga fjällfåglar såsom bl.a. blåhake, ängspiplärka, snösparv och lappsparv. På hemvägen såg vid dessutom en havsörn här. Vi fortsatte vår färd upp mot Halti ett par kilometer och hittade en fin slätt för tältning ett par kilometer före stigningen till Halti började. Hit anlände vi ganska tidigt på eftermiddagen, men eftersom vädret var grått och småregnigt väntade vi med toppbestigningen i hopp om bättre väder följande dag.

Dimma och duggregn mötte oss på vägen upp mot Haldefjäll

Toppröset på Haldefjäll 

Torsdag morgon var det så dags att ta sig upp på Halti. Tyvärr var vädret fortsättningsvis minst sagt bedrövligt med dimma och duggregn. Vi kämpade dock på och efter ca 2 timmar vandring uppåt i stenskravel hade vi erövrat Finlands högsta fjäll, Haldefjäll 1323 meter över havet. Tre av deltagarna hade fått lite problem med knä och fötter och avstod från toppturen, men resten tog sig upp och kunde skriva sitt namn i gästboken. Nerfärden gick något snabbare och sedan bar det av samma väg tillbaka längs Nordkalottleden allt förbi Pihtsusjärvi och till Vuomakasjärvi där vi tog en välförtjänt paus. Härefter vek vi av Nordkalottleden för första gången under vandringen och gick längs en vältrampad stig ut västerut mot Norge. Vid Luohtojavri slog vi läger för natten i fint väder och under kvällen kunde vi även plocka lite hjortron på sjöstranden. Fredagen fortsatte vi färden västerut i strålande solsken och i en mycket vacker dalgång, Urtasvaggi. Färden gick bra, men terrängen var relativt tuff och packningen kändes tung. En kort paus vid Lossujavri och sedan gällde det att ta sig över gränsen till Norge. Lite överraskande var stängslet vid gränsen ganska robust och vi fick krypa under som olagliga invandrare. Lite senare såg vi dock nog att det fanns en större lucka för vandrare på ett annat ställe i stängslet. 

Vacker tältplats 

Lättvandrad terräng i Urtasvaggi dalgång västerut mot Norge.

Färden fortsatte nu på norska sidan i tuff och stenig terräng längs älven Didnojohka dock för det mesta i en rätt brant nedförsbacke. Vi valde att slå läger ett par kilometer före målet vid vägen på norska sidan. Det hade blivit rätt sent och de flesta var rätt medtagna av den tuffa vandringen. Speciellt de två vandrarna med knäproblem kämpade på tappert i sin egen fart. Efter sex nätter i tält hägrade dock civilisationen och med en tidig start på lördag morgon var vi ute vid vägen till Skibotn redan kl. 9.00. Efter dusch och en rejäl lunch inne i Kilpisjärvi var vi så klara för den långa bilfärden hem. Vi kunde nu summera ihop en rätt tuff, men givande vandring i de överlägset mest spektakulära fjällen som finns i Finland.  Totalt blev vandringen närmare 100 km lång fördelat på drygt fem långa dagar.