På nattskifte

Jag får eller hamnar under sensommaren ibland att jobba nattskifte. Orsaken är att jag då jobbar med att inventera fladdermöss och de är som bekant nattaktiva. Man kan börja inventera fladdermössen tidigast en halvtimme efter solnedgången. I nuläget innebär det att arbetsskiftet börjar ca 22.30 och avslutas vid 3-4 tiden på natten. I år har jag inventeringsuppdrag i Pedersöre, Kronoby, Terjärv och Kalajoki och det innebär ju dessutom att man hamnar att köra ut till alla dessa områdena. Ibland hamnar jag nog att ta en tupplur i bilen, innan jag kan köra hem. Som tur är så är jag min egen chef så det blir inte något problem fast jag sover lite på jobbet. Vid inventeringen använder jag en ultraljudsdetektor som omvandlar fladdermössens ljudfrekvens till hörbart ljud. Då man en gång hör det smattrade ljudet i detektorn är det oftast också relativt lätt att se fladdermössen mot den ljusa himlen. På samtliga inventeringsställen har jag hittat mycket fladdermöss, alla av den vanligaste arten nordisk fladdermus. Man kan också hitta vattenfladdermus, mustachfladdermus och Brandts fladdermus på våra breddgrader, men dessa har jag ännu inte upptäckt.

Förutom att det är tufft att vara vaken på natten skall man inte vara speciellt rädd för mörkret för att syssla med fladdermusinventering. På måndagsnatten kom jag gående i tät, mörk skog när det plötsligt blev ett himla liv i skogen. Det var en flock älgar som sprang iväg och det brakade och knakade överallt. Jag såg aldrig älgarna trots att de torde endast ha varit ca 30 meter från mig, men kunde se spåren efteråt. Man skall nog definitivt inte vara rädd för björnar för att syssla med detta. Samma natt var jag också i Kronoby och när jag kom vid gamla Biskops kvarn, hörde jag ett mycket högt hjärtskärande pipande ljud från Kronoby å. Eftersom jag hört ljudet förr och ljudet kom från en fors i ån hade jag mina aningar. Mycket riktigt i forsen höll familjen utter på med fiske. Eftersom det var beckmörkt så såg uttrarna inte mig till först och jag kom nära på ca 5 meters håll. Men då jag lyste på dem med ficklampa blev det liv och rörelse. Åtminstone mamma utter och två ungar kunde jag se innan de bestämde sig för att söka sig till nya fiskeplatser. Som sagt tufft med nattskifte, men det ger också en hel del intressanta naturupplevelser.

Fjällvandring i Padjelanta

Pedersöre medborgarinstituts fjällvandringskurs hölls detta år längs Padjelantaleden i svenska fjällen. Vandringen startade söndagen 27.7 då vi körde de ca 800 km till vägens ända i Ritsem. Den sista etappen av vägen, ca 150 km från Porjus, var i år i mycket dåligt skick och det tog närmare 3 timmar att köra den sista etappen. Något trötta anlände de 15 deltagarna till Ritsem på kvällen och några valde att sova i turistföreningens stugor, andra i tält. Måndagen var det så dags att ta sig ut till vandringens egentliga startplats eller samevistet vid Staloluokta. För detta ändamål hade vi bokat helikopter som relativt snabbt och mycket bekvämt flög vandrarna i fyra olika turer ut till Staloluokta. Jag har tidigare haft lite tveksamheter när det gäller bruket av helikopter i fjället, men har på senare tid ändrat åsikt. När det gäller att ta sig till Staloluokta och kunna gå Padjelantaleden är helikopter nästan ett måste, annars hamnar man att gå fram och tillbaks. Skulle det finnas väg skulle man hur som helst hamna att köra långa vägar runt fjällen, vilket också förbrukar energi och kräver att vägar byggs.

Grumligt glaciärvatten spolades ut i fjällfloderna

Spångar och broar finns det gott om i Padjelanta, en del dock i dåligt skick

Dimmigt och grått väder kan man inte undvika på fjället. 

Vid Staloluokta kunde vi köpa rökt fisk av samerna före vår vandring inleddes. Dagens etapp på ca 12 km till Arasluokta gick förhållandevis lätt och vi anlände rätt tidigt till Arasluokta. Under dagen hade vi haft fint väder och fina vyer längs den mycket stora sjön Virihaure. Vid Arasluokta finns också stugor att sova i något som utnyttjades av några i gruppen, medan merparten sov i tält. Tisdagen fortsatte vandringen mot Låddejåkka, en etapp på ca 13 km. Avståndet låter kort, men terrängen var ställvis mycket tuff speciellt i senare delen mot Låddejåkkå. Ungefär halvvägs bestämde vi också att göra en lite topptur upp på fjället Huornasj som har en topp på 1212 meter havet. Inte speciellt högt, men enligt Claes Grundstens guidebok skulle fjället erbjuda vackra vyer över både Padjelanta och Sarek. Då vädret visade sin bästa sida kunde vi två timmar senare konstatera att Grundsten visste vad han pratade om. Fjället gav mycket fina vyer i nästan 360 grader och fotografier togs i mängd och massor. De som besteg toppen kom ner igen efter en ca 7 km:s extra länk och fortsatte sedan mot Låddejåkkå. På denna resa hade vi även tänkt fiska under vandringen, men de två första dagarna fanns inga vattendrag att fiska i. Häftiga åskregn i Sarek under de föregående dagarna hade gjort att mängder med grumligt glaciärvatten sköljdes ut med vattendragen och inga egentliga fiskeplatser fanns längs leden. Dag 3, onsdagen på väg mot Kutjaure anlände vi dock vid middagstid till Vuojatädno, en större flod med flera fiskare redan på plats. Vi andra hann inte ens få fram fiskespöna, förrän Rune Vikström kunde drilla och slutligen landa en mycket fin öring på ca 1 kg (47 cm). Efter det lyckades undertecknad få ytterligare två mindre öringar (ca 35 cm) som återutsattes, men sedan var det slut på fiskelyckan och vi fortsatte vandringen mot Kutjaure. Vid Kutjaure fanns även en mindre å, där vi också landade en öring på kvällen. Dagens etapp blev rätt tuff på ca 19 km. Vädret var nu omväxlande med ca 15 graders värme och spridda regnskurar som tilltog mot kvällen. Det gick ändå bra att sova i tälten trots regnet. Torsdagen fortsatte vandringen mot ledens slutmål eller Vaisaluokta stugorna. Denna dag erbjöd till en början en mycket brant uppstigning under regntunga moln, men väl uppe planade marken ut och vädret klarnade upp. Uppe på platån fanns flera små, vackra sjöar som låg i förbindelse med varandra genom små, forsande bäckar. Vi fiskade i både sjöarna och bäckarna, men det var endast i bäckarna som vi började hitta små rödingar. Rödingarna var intressanta att lura till hugg, men de var nog för små för att behålla. Torsdagen var dock en mycket fin dag uppe på fjället med sagolikt vackra vattendrag och fiskeplatser. Mot kvällen började dock ett större åskväder torna upp sig och vi fick bråttom att ta oss ner från fjället mot Vaisaluokta. Nedstigningen till Vaisaluokta, ett par hundra höjdmeter var tuff och ännu tuffare blev de sista två kilometrarna längs en mycket stenig stig från Vaisaluokta sameviste till turistföreningens stugor. Några sov här också i stugorna, medan andra envisades med att tälta längs Akkajaures strand, en mycket vacker plats. På fredagen fick vi vänta ett par timmar på båten som tog oss slutligen över Akkajaure till Ritsem. Därefter återstod hemfärden som gick via Stora Sjöfallet med dusch och mat och vidare hemåt. Vid Sangis by utanför Haparanda tog vi in på en liten camping för natten och fortsatte sedan hemfärden på lördag. Lördagkväll, ca kl. 16 anlände vi så åter till Pedersöre och kunde summera ännu en mycket lyckad fjällvandring i gott sällskap.

Ett glatt gäng pustar ut efter att ha bestigit fjället Huornasj med sköna vyer.

Fantastiska fiskevatten på högplatån mellan Låddejåkkå och Vaisaluokta

Padjelantaleden överraskade på så sätt att den var relativt tuff och höjdskillnaderna rätt stora. Leden var bra utmärkt och lätt att hitta, medan broarna och en del av spångarna var i dåligt skick. En del av broarna var nästan livsfarliga. Mygg fanns också ställvis i hyggliga mängder till allas stora belåtenhet. Vilt- och fågelobservationerna blev rätt blygsamma. Enstaka rödsorkar och fjällämlar kunde ses liksom förstås flockar på ett hundratal renar. De vanliga fjällfåglarna kunde också kryssas av, hit räknas bl.a. ljungpipare, lappsparv, snösparv, alfågel, stenfalk, fjällvråk, blåhake, ängspiplärka och storskrake. Växtligheten var ännu slutet av juli väldigt frodig och artrik, vilket gjorde vandringen ännu mera njutbar. Mitt egna fotoarkiv med fjällväxter kunde utökas med flera fina foton. Slutligen kan man säga att det blev ännu en fin vandring i trevligt sällskap, något att minnas under mörka höstkvällar.

Vacker åsformation vid det fiskrika vattendraget Vuojatädno.

Långa, skrangliga träbroar fanns det gott om.

Kung karls spira, en vacker växt som blommade i mängder längs leden.