Siiponjoki naturstig i Kalajoki

Fina vandringsmiljöer bjuder Siiponjoki naturstig på.

I samband med att jag var ute och bedömde en examen till vildmarksguide under dagarna två i mitten av december fick jag tillfälle att bekanta mig med en för mig ny vandringsled. Döm om min förvåning då jag hittade en ny fantastiskt naturskön på så nära håll!! Siiponjoki är en fantastiskt fin plants och påminner väldigt mycket om Kitkajoki i Kuusamo. Den lilla, smala ån har under tidernas gång grävt ner sig i den sandiga jorden så att åslänterna ställvis är närmare 30 meter höga. Jag riktigt skäms över att jag inte känt till denna plats tidigare och kan varmt rekommendera en dagsutflykt till Siiponjoki och Pleuna samt även en vandring längs hela den 20 km långa vandringsleden. 

Tydliga tavlor vid ledens startpunkt.

Tyvärr gör bilden inte rättvisa åt den fantastiskt vackra Siiponjoki

Vandringsleden startar från parkeringen vid Tapion Tupa nära den populära turistfällan vid Hiekkasärkät. Vandringsleden är bra utmärkt i terrängen med blå färg och rikningsvisare i vägskäl. Även avståndstavlor finns här och var, liksom några informationstavlor som enbart är på finska. Terrängen är lättvandrad och går nästan enbart över skogsbevuxna, gamla och vackra sanddyner. Således är skogen gles och mycket gemytlig att vandra i. Största delen av leden går i skogen, även om några korta avsnitt följer bilväg eller skoterled. Leden passerar ett antal mindre sjöar och på några ställen finns rastplatser och grillkåtor. Längs leden finns också bl.a. en fornlämning och en tjärdal. Ledens absoluta höjdpunkt är ändå Siiponjoki och Pleuna. Den slingrande (på fackspråk = meandrande) lilla ån är en sevärdhet av stora mått. Det är som en rejäl kanjon med gammal, fredad storskog på båda sidorna om de snabbt rinnande och ställvis forsande ån. Mycket storslaget! Vid Pleuna finns ett vindskydd och rastplats helt intill ån. Till denna plats kommer man sommartid också lätt via en närliggande bilväg. Vandringsleden följer Siiponjoki ett par kilometer innan den viker tillbaka från ån. Tyvärr är det sparskrapat med information om vandringsleden på nätet och någon speciell karta över leden lär du inte hitta. Söker man dock från forststyrelsens retkikartta.fi kan du hitta leden. Trots att vandringsleden är välutmärkt bör man ha med sig karta åtminstone om man går hela leden.

Jag rekommenderar varmt hela denna vandringsled som en tuff dagsutflykt för den vana vandraren och området kring Pleuna och Siiponjoki rekommenderas också till dagsbesökare och barnfamiljer. 

Ett extra plus för dessa avståndstavlor längs leden.

Grillkåta vid Särkijärvi.

Infotavlan berättar att också här har man lyckats förstöra en improduktiv myr med dikning

Intressant jaktdag

Jakten på vitsvanshjortarna har fortsatt i två dagar här i Lappfors både före och efter julfirandet. Hjortbockarna har dock lyckats smita under båda dagarna då de stuckit iväg på långtur. Sammanlagt har vi haft med säkerhet 8 djur inne i området där vi matar och därav 3 stora bockar. Bockarna har dock direkt efter att ha lämnat sin lega i sakta mak gått undan spårarna och lämnat vårt jaktområde. Intressanta observationer har dock gjorts av spårarna där bland annat en av bockarna igår på lördagen gick rakt ut på isen på den lilla sjön Övjärv, snubblade och föll på den hala isen, men fortsatte ändå bestämt över till andra sidan. Igår fick jag också se en vitsvanshind som spårarna tagit upp och som kom i fyrsprång över ett större kalhygge, men vi ämnar spara honorna (hindarna) så den fick fortsätta. Jakten på vitsvansarna fortsätter dock under hela januari, men eftersom hjortbockarna brukar tappa hornen första veckorna i januari borde vi ganska snart få bocken annars blir det omöjligt att välja rätt djur i de snabba situationer som det ofta blir i en drevjakt. 

Fällhorn av en stor älgtjur hittades i samband med vitsvansjakten

I samband med att jägarna spårade vitsvansarna hittade de också ett mäktigt fällhorn av en stor älgtjur. Tjuren hade under natten stångat hål på några rundbalar i Mastbacka och i samband med detta tappat ena hornet. Rosenstocken var ännu röd av blod i ändan vilket visar förutom spåren i snön och på balarna att allt detta skett under natten. Hornet hade fem taggar och var otroligt grovt så att det var nog en av nejdens äldre och större tjurar som tappat detta. 

Lördagens jaktdag avslutades på ett lite tråkigare sätt. En ung sångsvan hade flugit i elledningarna nära Värnum kraftverk, skadat sig rejält och gick nu med bruten vinge på isen ovanför kraftverket. Den hade också varit uppe på en gårdsplan under fågelbrädet. Polisen gav tillstånd till avlivning, andra alternativ finns inte. En svan som nu inte kan flyga fryser och svälter ihjäl inom några dagar på det mest plågsamma sättet. Jag spårade fågeln från kraftverket upp till öppet vatten vid Brakvedaforsen ca 1 km ovanför kraftverket. Fågeln hade lämnat tydliga spår där man kunde se att den släpat ena vingen. Vid Brakvedaforsen kunde jag snabbt med ett skott avsluta fågelns lidande och bärga den för begravning på torra land. Årets tredje sångsvan som jag tvingats avliva efter att de flugit i elledningarna. 

Den unga sångsvanen avlivades efter att ha skadat sig på elledningarna.

Lyckad hjortjakt

En del av jaktlaget i Lappfors samlade vid den fällda hjortkalven

Vi fick äntligen snö till landet och spårsnön underlättade jakten på vitsvanshjortarna här i Lappfors. Redan tidigt på söndagsmorgonen hade vi på klart att vi hade en hel grupp med hjortarna inne i jaktområdet här vid Huvudsjön. Dessutom hade vi viltkamerabilder på flera bockar på vårt matningsställe. Den ursprungliga tanken var att fälla en mindre hjortbock, men eftersom vi har 2 licenser har vi även tänkt fälla åtminstone en kalv. Spårarna gav sig ut i terrängen strax efter kl. 9.00 och ganska snart hade de en stor bock på fötter. Hjortbocken lurade dock oss några få jägare som passade och smet iväg på en långrunda. Våra vältränade spårare följde hjortbocken ända till Mastbacken som är flera kilometer bort och där tvingades de lämna spåret då den var på väg ur vårt jaktområde. Samtidigt hade en tredje spårare tagit sig an ett annat spår och kunde rapportera att två hjortar lämnat sina daglegor. Därefter blev det en lång stund tyst, innan spåraren kom ut till vägen och kunde rapportera att hjortarna kommit gående längs vägen mot mig, men sett mig innan jag sett dom. Spåraren fortsatte att gå efter hjortarna och jag tänkte att nu förflyttar jag mig för att bevaka inspåret. Erfarenheten säger mig att hjortarna mycket ofta använder samma stigar när de förflyttar sig. Det blev på nytt helt tyst en lång stund då vi tappade radiokontakten med spåraren. Efter en halvtimmes väntan var jag beredd att ge upp då plötsligt två hjortarna kommer sakta gående nedför backen snett till vänster om mig. Strax före vägen stannar hjortarna upp och jag har ungefär en sekund att reagera. Den stora hjortkalven står strax bakom hinden och jag lyfter bössan och skjuter direkt. Kalven vänder om som om ingenting hänt och många tankar hinner gå runt i huvudet. Hur gick detta? Strax jag närmar mig skottplatsen blir jag dock lugnare då jag ser att skottet träffat mycket bra och jag finner kalven bara 30 meter bort. Jag drar ut kalven till vägen och vi avslutar dagens jakt. Honkalven är så pass stor och välnärd att vi en stund funderar om det kunde vara en fjolåring, men när jag studerar tänderna och jämför med litteraturen kan vi nog vara säkra på att det är en kalv. Hjortarna har ofta 2 eller t.o.m. 3 kalvar, men denna kalv var ensam och tidigt född, vilket gjort den så otroligt stor och välnärd. Ännu en spännande jaktdag och en otroligt fin dag ute i naturen här på hemmaplan.

Vitsvanshjort och mårdhund äter tillsammans

Jaktkompisen fick intressanta bilder med sin viltkamera häromdagen vid ett av våra matningsställen i Lappfors. Att där fanns en vitsvanshjort visste vi om eftersom vi sett spåren. Vi visste dock inte hur stor hjorten var. Däremot visste vi inte om hans "kompis" mårdhunden. Det är första gången som jag sett att vitsvanshjort och mårdhund kan äta på samma gång så nära varandra. Vi matar ju främst med äpplen och spannmål och mårdhundarna liksom hjortarna älskar äpplen. Mårdhundarna borde ju sova vintersömn nu, men det varma vädret har hållit dom vakna liksom björnen. Gör mårdhunden misstaget att komma dit när det är spårsnö så skall vi försöka hitta den. Vi har alltför mycket mårdhundar i nejden nu och vi måste försöka decimera beståndet. 

 

Rördrommen ännu kvar vid ån

Rördrommen befann sig åtminstone ännu igår söndag kvar vid Esse å. Nu hade den förflyttat sig ännu närmare centrum och fanns riktigt nära åbron i centrum av Överesse. Min samarbetspartner, naturfotografen Benny West lyckades få en mycket fin bild av rördrommen när den intar den s.k. pålställningen d.v.s då den sträcker på halsen och blir rak som en pinne. Rördrommen litar helt på sitt kamouflage och gör sig mycket lätt helt osynlig i täta vassområden. Nu fungerar pålställningen inte lika bra vintertid då allt gräs och växtlighet är bortvissnat så den syns rätt hyfsat längs stranden. Ett flertal fågelbongare har lyckats få syn på den rara vintergästen. Riktigt skygg verkar ju den heller inte vara då den rör sig så här i centrum av Esse. 

Dålig vintersömn för björnarna i Pedersöre

Det varma vintervädret har som väntat lett till att björnarna sover dåligt och att de är uppe och rör på sig ännu i december. Igår fick jag rapporter om färska spår här i Pedersöre och idag fick jag ytterligare ett meddelande från en jägare som sett björnen. Avståndet mellan dessa observationer är mindre än 1 km så det är högst antagligen samma björn. Observationerna kommer från ett område där vi var säkra på att björnen gjort ett ide så på det viset kom det inte som någon överraskning. Det finns absolut ingenting för en björn att äta nu, bortsett från om den lyckas hitta något kadaver eller rester från älgjakten. På så vis gör björnen av med onödig energi redan på förvintern så det kan bli en lång, mager vinter för björnarna. Vi får hoppas på lite kallare väder som skulle ge björnarna lite julfrid och en ordentlig och energisparande sömn.

Övervintrande rördrom i Esse å

En mycket oväntad och intressant observation kunde jag göra idag. Jag fick nämligen redan igår telefonsamtal om en märklig fågel som rört sig kring Kungsforsen i centrum av Överesse sedan den 4.12. Enligt tipsaren skulle det vara frågan om en rördrom. Idag kunde jag fara ut till platsen och kunde snabbt bekräfta att det faktiskt är en rördrom. Min första observation av rördrom i Esse och Pedersöre samt den första gången som jag faktiskt överhuvudtaget sett rördrommen. Rördrommen häckar ju i vidsträckta vassområden och är en expert på att hålla sig gömd djupt inne i vassen. Dess kännspaka läte som hörs mycket långt har jag dock hört många tidigare, bland annat vid Sandören i Nykarleby, i Evijärvi sjö samt vid Bredviken i Karleby. Lätet låter som om man skulle blåsa i en tom flaska och går inte att ta miste på. Rördrommen är ju en flyttfågel och borde vid det här laget vara långt borta från Finland, men den här har tydligen inte haft bråttom. Bra tur har den också haft med fisket och hittat en bra fiskplats, där det enligt observatören fångat flera småfiskar. Rördrommen är minst sagt en märklig fågel, med extremt stora fötter och tjock kropp. Den liknar ingen annan fågel i Finland. Några bra bilder av rördrommen gick det dock inte att få idag på grund av långt avstånd och det rådande mörkret. 

Premiärtur på isen

På en skyddad vik av Esse å fanns fin blankis.

De flesta har säkert trott att det varma vädret gjort att all is försvunnit på sjöarna. Men det finns is, de större sjöarna här uppe i skogen täcks av en is som är ca 2-3 cm tjock. Den isen håller förstås inte för en pimpelfiskare, men med god lokalkännedom går det att hitta bärande is. Igår kunde därför ett gäng blivande vildmarksguider från Kronoby inleda pimpelsäsongen under handledning av mig. Jag har hållit en två dagar lång fiskekurs åt guiderna, där vi gått igenom grunderna i allt handredskapsfiske. 

Den is vi pimplade på var t.o.m. 8 cm tjock och av mycket god kvalitet. Ca 4-5 cm is håller för en person av normal vikt. Men som alltid när man rör sig på tunna isar gäller det att veta vad man gör. Höstisen är ofta s.k. kärnis av mycket bra och seg kvalitet. Några få plusgrader och regn under hösten tär nästan inte alls på en is som hunnit bildas under några frostnätter. Det är däremot en annan sak om det finns öppet vatten i närheten och det kommer åt att blåsa sönder isen. Nu höll vi till på en liten skyddad vik av Esse å och där har isen fått vara i fred för blåst och vågor.

Premiärturen lyckades bra, både små abborre och mört var på hugget och samtliga deltagare lyckades narra upp en del fisk. De främsta fick ett tiotal små abborrar och mört på mormyska. Några av deltagare hade aldrig pimplat förut och det är alltid speciellt roligt att lyckas hjälpa nybörjare till fångst.

Premiärturen gav ett större antal små abborre och mört

Åivo fornminnesstig

Infoskylt vid ledens startpunkt i Åivo.

Jag fick några timmar ledigt under ett arbete i Karlebytrakten i måndags och passade på att gå längs en av de få vandringsleder som jag ännu inte vandrat i nejden. Nämligen Åivo Fornminnestig i närheten av Såka. Ledens startpunkt är lätt att hitta från väg nr 13 mellan Karleby och Jyväskylä. På vägskylten står det forngrav och Nygård. Man kör sedan ett par hundra meter längs en mindre byväg och anländer småningom till en infotavla. Ett av ledens viktigaste fornminnen ligger alldeles intill startpunkten. Så värst spektakulär att se är den inte den lilla stenhögen, men här har man rest ett minnesmärke av en av de första boplatserna i nejden. Åivo fornminnesstig är utmärkt med käppar med vandringsledsmärken och ställvis också med målfärg på träden. Märkningen på träden är dock ibland lite vilseledande i och med att man ställvis använt blå färg, ibland röd och ibland både och. Överlag är leden hyfsat utmärkt i terrängen och där leden går som en stig i skogen är vandringsleden bra upptrampad. Man behöver dock nog definitivt ha karta med sig, på några ställen går jag nog lite fel innan jag ser på kartan vartåt leden vänder. Riktvisare med ortnamn och avstånd finns också kring denna led, precis som hos andra leder i Karleby.

Åivo fornminnesstig är 6,5 km lång och ansluter till den mera använda Såka vandringsled. Fornminnesstigen går rätt mycket längs mindre skogsvägar, över 50 % går längs dylika vägar. Ställvis går också leden parallellt med ett brett skidspår, vilket ofta inte är en så värst bra lösning. Terrängen är överraskande kuperad och påminner väldigt mycket om terrängen längre inåt landet i Terjärv eller Lappfors. Höga, branta backar, mindre skogsåkrar och gamla granskogar gör terrängen varierande. Förutom forngraven i början av leden har Åivoleden en riktigt stor sevärdhet. Bjonstenen är ett område med flera spruckna flyttblock uppe på en kulle. Flyttblocken enskilt är inte så extremt stora, men tillsammans bildar det ett mycket intressant område, med små grottor och sprickor mellan flyttblocken. Här skulle man kunna tillbringa en längre tid och utforska stenarna och grottorna. För barnen är detta säkert en intressant lekplats att klättra och krypa på. 

Bjonstenen består egentligen av flera flyttblock med grottor och sprickor emellan

Vilseledande märkning på träd med flera färger

Typisk bild från Åivo fornminnesstig, liten traktorväg och kuperad terräng

Längs leden finns ingen rastplats och leden är också i övrigt en sådan som man rätt snabbt går utan att stanna upp alltför mycket. Leden borde också gås igenom och få lite service på skyltar och märkning, på ett ställe borde även en ny dikesbro anläggas. I övrigt är leden hyfsat intressant, men tar man sig ut till Såkatrakten skulle jag nog rekommendera Såka vandringsled som är betydligt mer intressant. Den passerar flera små vattendrag och myrar och längs denna finns också rastplatser. Både Bjonstenen och forgraven i Åivo får man också se längs Såka vandringsled.

Vandringsled och skidspår är ofta en dålig kombination, här har man jämnat ut vägen.

Karta över Åivo fornminnestig kan hittas på nätet från följande adress:

http://www3.kokkola.fi/tekninen/kaupunkiymparisto/ymparisto/ulkoilureitit/ulkoilualueetjareitit_se/index.asp?p=sokojaoivu

Jeppo vandringsled

Förra veckan var jag ut till Jeppo för att vandra den nya vandringsleden, Trådi. För mig personligen var det speciellt intressant att vandra denna led eftersom jag haft ett finger med i spelet när leden planerades. Jag höll en kurs i Nykarleby arbis 2012 om "konsten att bygga en vandringsled" och där vi ganska långt gick igenom om hur man bygger en vandringsled och vi var också ut i terrängen i Jeppo och gjorde en grov planering av sträckningen. Den färdiga leden följer ganska långt också den planerade sträckningen som vi drog upp under kursen. 

Tydliga riktvisare gör att man knappast kan välja fel väg

Trådi startar och slutar vid Måtarsberget. Från riksväg nummer 19 mot Seinäjoki svänger man höger mot Måtarsgränd en bit efter att man passerat Mirka. Trådi är alltså en slinga, vilket förstås är en stor fördel då det är möjligt att lämna bilen på ett ställe. Jag kan konstatera att Trådi är extremt välbyggd och det var inga som helst bekymmer att hitta runt denna vandringsled. Leden är märkt med blå färg och vid korsningar finns tydliga riktvisare. Där det behövs finns det också rejäla dikesbroar och på flera ställen har man lagt ut små rastbänkar, vilket är en trevlig detalj. Fjalar Fors med fru samt resten av gänget från Jeppo byaråd har gjort ett mycket stort arbete med vandringsleden. 

Vandringsleden går mestadels som en stig i skogen, den följer endast på några få ställen bilvägar. Detta är mycket positivt, kanske högst 1 km av den totala leden går längs vägar och resten i skogen. Detta är mycket bra jämfört med de flesta andra vandringsleder i vår nejd. En annan sak som är mycket bra med Trådi är att det finns tre alternativa rutter att välja. Man kan välja att vandra 4, 7 eller 10 km. Jag gick den långa leden, eller 10 km, och med min vandringstakt tog det inte mer än ca 2,5 timmar att ta mig runt leden. Skogen längs leden är mycket varierande och på några ställen går leden igenom mycket fina granskogskärr. Längs leden finns några större sevärdheter, däribland det stora flyttblocket Storstenen samt ett antal mycket fina bronsåldersgravar.

Kartor över leden finns att ta med vid startpunkten och även om kartan inte behövs för att hitta runt leden så är det ju roligt att följa med var man finns. Det som är en större brist med vandringsleden är att där finns inte någon större rastplats med grillmöjligheter. Detta gör att Trådi lätt blir en led som man "motionerar" igenom utan att ta någon längre paus. Det gör antagligen också att vandringsleden lätt blir en led som man som "utbys" besöker en gång. Min erfarenhet säger att skall man idag locka folk längre ifrån måste man ha en fin rastplats som blir vandringens huvudmål. Nu saknar jag en sådan plats längs Trådi.  En annan sak som man saknar är något vattendrag, sjö, bäck eller å, ,men det kan man ju heller inte trolla fram i naturen sådär bara. 

Storstenen torde vara ett av nejdens största flyttblock

Summa summarum är Trådi utan tvekan en av de bäst byggda vandringslederna i nejden och man kan bara hoppas att Jeppoborna orkar underhålla leden. På basen av anteckningarna i gästboken har vandringsleden haft mycket besökare sedan invigningen i Maj 2014. Jag kan varmt rekommendera att ta er ut till Jeppo för att vandra Trådi. Trots att det är mörkt både i Jeppo och annanstans just nu i december så det går faktiskt riktigt bra att vandra längs vandringsleder denna tid på året. 

Utsikt från rastplats vid Mässjeslandet

En trevlig detalj är att det finns små rastbänkar utplacerade på strategiska ställen

Rejäla och genomtänkta konstruktioner finns längs Trådi.

Mycket fina och välbevarade bronsåldersgravar finns längs Trådi